Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre målarlynnen. Klassikern, romantikern och realisten. Av Lars-Ivar Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars-Ivar Ringbom
C. D. Friedrich: Vinterlandskap med Eldena klosterruin.
Förstörd vid Glaspalatsbranden i Munchen 1931.
utförde han oberoende av alla skisser, han
byggde icke upp den med naturstudierna
som grundelement, han skisserade icke ens
kompositionen, ty han ansåg, »att fantasien
alltid avkyldes något genom dessa
hjälpmedel». I sin stora, kala ateljé skådade
han fram bilden på duken, först utförande
den i färglös undermålning, sedan i
detaljerande teckning och slutligen målande i
färg. »Målarna öva sig i uppfinnande, i
komponerande som de säga, är det icke
med andra ord att de öva sig i styckande
och lappande.» •— »Ein Bild muss nicht
erfunden, sondern empfunden sein.»
Om man i äldre eller samtida europeiskt
måleri söker en landskapskonst befryndad
med Friedrichs, så söker man förgäves.
Endast spridda ansatser till samma art av
naturupplevelse kunna spåras. Man kan
tänka på sinsemellan så olikartade målare
som Albrecht Altdorfer, Ruysdael och
Claude Lorrain. En av Friedrichs vänner,
läkaren, naturforskaren och amatörmålaren
Carl Gustav Carus följde i sina målningar
besläktade intentioner och skrev även
några ännu mycket läsvärda betraktelser
över landskapets konst. Samma djupa
och man kan säga fromma naturkänsla
återfinnes i Philip Otto Runges
konstteoretiska reflexioner och i den tyska
romantikens diktning. Men i målad bildform
finnes ingen egentlig motsvarighet till
Friedrichs lyriska natursymbolik, som
endast sällan blir tung allegori, till hans
förtätade skildring av landskapets liv, dess
väsen och uttryck —- såvida man ej söker
sig flera sekler bakåt i tiden och bort till
det fjärran Östasien. I den kinesiska
Sung-periodens spröda tuschmålningar med deras
av egenartad naturmystik genomandade
landskapskonst återfinnas
bilduppenbarelser, som variera alldeles samma
konstnärliga och naturreligiösa motiv som
melankolikern i Dresden drömde fram: berg och
vatten, dimma och mist, snö och kala
trädstammar, månsken, vågsvall, storm,
årstidernas växlingar, ödemarkstempel,
mänsklig litenhet i naturen, människan
som herde, fiskare, vandrare, eremit. Och
när en gång temat är besläktat, förvånar
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
