Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre målarlynnen. Klassikern, romantikern och realisten. Av Lars-Ivar Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars-Ivar Ringbom
C. D. Friedrich: Morgon.
Hannover, Provinzialmuseum.
dyrkare, Ingres, klassikern. Men man
kunde möjligen i Friedrichs ord och konst
se ett förebud till det kommande
valörmåleriet i impressionismen, till studiet av
luft, ljus och antydda flyktiga former.
Detta har också skett, men med orätt.
Friedrichs konst har länge varit
missuppfattad, till en del beroende på bristande
kännedom om den. Flera betydande verk
av honom ha blivit upptäckta först under
det sista årtiondet, och numera är det klart,
att han långtifrån att ha varit en
impressionismens förebådare snarare betecknat
dess motpol. Den känslans och det inre
skådandets grundsats, som ledde honom,
strider bjärt emot impressionistens och
friluftsmålarens princip att eftersträva
optisk riktighet. Här står inåtvänt skådande
emot utåtriktat seende, vägarna till två
skilda världar, som likna varandra endast
på samma sätt som drömmen liknar den
vaknes synbild; och detta vill säga, att
de i många stycken äro alldeles olika, ja
motsatta varandra. Detta inses tydligt
och klart, om man jämför Friedrich med
den mest vakne av alla målare, Claude
Monet (1840—1926).
Båda ha med förkärlek målat atmosfär,
moln och dis, snöiga vägar, glittrande
vatten, de ha valt likartade motiv från floder,
stränder, hamnar och hav, målat
åkertegar, hövolmar, morgonljus och
kvällsskymning, höst och vår; och om den ene
älskat att återge granar och ekar, så har
den andre tyckt om popplar och lindar.
Men medan Friedrich arbetade i sin ateljé
och med hjälp av sin starka åskådande
förmåga framkallade bilder ur erinringen,
ställde sig Monet öga mot öga med naturen
och renodlade det utåtvända seendet med
en sådan ytterlig konsekvens, att han
åstadkom en revolution i måleriets historia.
Den tyske romantikern hade skrivit:
»Slut ditt lekamliga öga, så att du först
ser din bild med det andliga ögat. Bringa
sedan i dagen vad du sett i det dunkla, för
att det må återverka på andra utifrån
inåt.»
Den franske ljusmålaren skärpte däremot
det lekamliga ögat i en oförliknelig se-
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
