Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karl Madsen. 22 mars 1855—16 april 1938. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Madsen
underbara målning, där Rembrandt också
sagt sitt ord om Kristustypen:
Han løfter ikke en Gang sit Hoved, ser kun
fromt og sagtmodigt frem for sig medens han
bryder Brødet under en Bøn, men det er ham.
De genkender et Udtryk, som ingen i Verden
kan have, et blidt vemodigt Udtryk af
overmenneskelig Mildhed, af Godhed, af alt opofrende og
alt tilgivende Menneskekærlighed. Den store
Menneskeven og Fredsfyrste viser sig atter for
deres undrende Øjne.
Karl Madsen var verkligen värd att i
nära ett tredjedels sekel ha
Rembrandts-tavlor under sin vård.
År 1892 utgav Karl Madsen sin med skäl
ej minst i Sverige uppskattade bok
Studier fra Sverig. Konstforskarförbindelserna
mellan Danmark och Sverige voro då ej
många. Det är egentligen under det sista
kvartsseklet som utbytet mellan danska
och svenska museimän blivit flitigare.
Särskilt intresserade det, då Madsen talade
om Nationalmusei Rembrandtar och
påpekade vilka han ansåg vara äkta,
tvivelaktiga eller falska. Med särskilt
intresse läste man i Sverige Karl Madsens
redogörelse för vad han trodde om den av
Konstakademien i Nationalmuseum
deponerade s. k. »Ziskas sammansvärjning»
av Rembrandt. Han gjorde den minutiösaste
och sinnrikaste undersökning. Madsen går
igenom denna tavlas historia så som man
då kände den. Denna undersökning skulle
vara tillräcklig för att göra den danske
konstforskaren till en högst förtjänstfull
sådan, även om, såsom fallet var, han fick
orätt i sin gissning om tavlans ämne. Med
en ofantlig mängd sannolikheter och
hypoteser söker Madsen leda i bevis, att tavlan
under den yverborna gotiska tiden beställts
av Sverige i Holland. Man hade bett
att få en väldig tavla, som skulle
förhärliga Sveriges grundande genom Odin. Vi
kunna knappt göra oss en föreställning om,
hur intresserad man var av det man kallade
Sveriges rättmätiga preeminens. Vid Gustav
Karl Madsen. 1898.
II Adolfs kröning bröto svenska riddare
en lans för den åsikten, att de göter, som
hade härjat världen, utgått från Sverige.
Redan hundra år förut hade Olaus Petri
nödgats ingripa mot detta förhärligande av
de hårdhänta nordmännen. Den, som
skriver detta, påminner sig, att Carl Tersmeden
i sin biografi berättar om en portugisisk
hög ädling, som under 1700-talets förra
hälft lyckönskade honom att tillhöra
goternas beundransvärda folk, och då den unge
svenske officeren påpekade, att de kanske
icke voro så utmärkta i etiskt avseende, blev
han avbruten av den förskräckte
portugisiske aristokraten, som framhöll, att han
själv med allra största stolthet härledde
sina anor från de berömda goterna.
På den rembrandtska stora tavlan, sade
Madsen, såg man den enögde guden Odin,
och hans höga tiara bär gula och blå färger,
de svenska. Det lät onekligen under en
tid, då man visste så föga säkert om hur
Rembrandtstavlan kommit hit, ganska
plausibelt med den Madsenska hypotesen,
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
