Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karlfeldt och demonerna. Av Olof Lagercrantz - Ensam, ej olik... Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
kan komma ifrån och som i Karlfeldts
gestaltning bli till en mäktig hjälp för oss
alla.
Det är nu lättare att förstå varför allt
vilar så tryggt i den karlfeldtska världen,
varför så mycket av dess harmoni leder
tanken till Greklands konst. Är uppsynen
myndig och hög, så beror det inte på
högmod, utan på nödtvång. Den oansvariga
demonvärld, som Nietzsche talar om, har
varit påträngande i Karlfeldts fall. Inte för
att glömma den, men väl för att kuva den
har han stridit för sin inre och yttre form
som endast få och i den andan skapat
sina trygga typer och sina breda
självporträtt. Den karlfeldtska lustgården, som
ingen lustgård är, därför att den rymmer
hela livet och ej endast har kvalitet att
klara oss över en week-end, är tillkommen
i lidande och självförsvar, är skapad av en
man som kände livet och hade ovanligt
mycket att besegra inom sig. Annars hade
han inte behövt göra sig sådan möda med
att avskärma sin egen värld och ej heller
blivit en så stor diktare och en så helgjuten
människa.
ENSAM, EJ OLIK...
Av BERTIL MALMBERG
Ensam, ej olik
den vilken iskall står
i en skrämmande vit
hospitalskorridor,
där han av intet berörs,
där han av ingen nås,
oåtkomlig och döv
i sin förstenade pose:
så bakom sken och fasad
så bakom mask och gest,
njutande kärlekslös
min förborgade fest,
såg jag med glidande blick,
sällsamt beslöjad och död,
plikternas glanslösa följd,
andras lycka och nöd,
människor, bilder och tid
driva töcknigt förbi,
visste, anade
intet om »du» och »vi».
Visste, anade ej
— ville icke förstå,
att den djupaste lust,
som ej delas av två
— att den rikaste prakt,
när den sluter sig kall,
lyder forsimplingens tvång
går mot nöd och förfall,
att en förseglad själ,
ett förhemligat jag
— skrider sömngångarlikt
mot sin förtappelses dag.
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>