Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett teaterår i Paris. Av H. R. Lenormand. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett teaterår i Paris
Av H. R. Lenormand
Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
E ANSLAG, som regeringen
beviljade Kartellteatrarna i samband med
världsutställningen 1937, och utnämningen av fyra
direktörer inom Kartellen till regissörer vid
Comédie Franfaise ha fastslagit denna
teatergrupps dominerande ställning.
Hädanefter är det Batv, Jouvet, Dullin, Copeau,
Rocher och Pitoëff som ha maktens
hävstänger i sina händer. Det är fullt rätt och
riktigt att män av detta skaplynne, vilka ha
ägnat sitt liv åt teatern, kämpat för rent
konstnärliga mål, fått ängslas inför
ekonomiska svårigheter och mötts av fientlighet,
skulle innan de bli gamla få smaka
erkännande och materiell framgång.
Denna framgång har för resten nyanser och
graderingar. Jacques Copeau har alltjämt
ingen teater, och kanske han heller inte
önskar vidare ikläda sig risken av en fast
verksamhet. René Rocher, som är ledare för
Vieux Colombier, har det inte lätt: teaterns
ringa utrymme gör det nödvändigt för honom
att välja endast pjäser med få roller och
hänvisar honom ovillkorligen till sådant som blir
kraftig succés. Men hans personliga smak är
inriktad på det praktfulla och det vågsamma.
På Mathurins står Pitoëff kvar i spetsen av
det litterära avantgardet. Hans trofasthet
mot skalderna, hans orubbliga fasthållande
vid sina sceniska ideer innebära faror som
han är medveten om, men som han vägrar
att avvärja. Dullin förblir sitt eget
temperament och sitt förflutna lika trogen. Men det
som han har förkärlek för är lättare
tillgängligt för publiken. Därför har också L’Atelier
i materiellt hänseende en om inte
bekymmers-fri så dock inte ohållbar existens.
Det är Gaston Baty och Louis Jouvet
som bäst lyckats omvända massan till sin
sceniska estetik. Jouvet fortsätter att spela
klassikerna med säker instinkt för det spm
hos dem lånar sig till föryngring, till att inför
en nutida publik antaga ett nytt och
överraskande ansikte. Inom den moderna
repertoaren förstår han i sin behandling av
dramer som stundom vädja mera till intellek-
tet än känslan att rädda sina tolkningar från
torrhet och förkonstling. Genom en
fängslande, mycket personlig konst väcker han
intresse för svårfattliga verk hos åskådare som
måhända skulle ställa sig avvisande mot en
till ytterlighet driven emotionell dramatik.
Men det är tvärtom genom att släppa. loss sitt
emotionella temperament i den för honom
egna romantiska visionen, som Gaston Baty
under en hel följd av spelår kunnat hålla
pjäser som Les Caprices de Marianne eller
Madame Bovary uppe. I honom har det
subtila anslaget i seen konsten funnit sin
lyckligaste representant. Och den lysande
framgången på Théåtre Montparnasse följer honom
också vid Comédie Franjaise.
En av de mest betydelsefulla tilldragelserna
i vår teaterhistoria är den omformning som
andan och arbetsmetoderna och även
publikens hållning i Moliéres hus genomgått sedan
Édouard Bourdet tagit det om hand.
Beslutet att anställa tre regissörer från
Kartellen och Jacques Copeau vid Comédie
Fran^aise har varit lyckobringande för en
institution, vars beundransvärda tillgångar
publiken förut orättvist underskattade. Asmodée
av Mauriac, Le Chandelier av Musset och Le
Chapeau de paille d’Ttalie ha tillfört teatern
utomordentliga recetter. De nedsvärtande
kampanjer och den förargelse som ekonomisk
framgång alltid utlöser och vilkas eko
ledsamt nog sprider sig till utlandet, kunna inte
fördölja fakta: nya pjäser och repriser uppnå
och överstiga ofta intäkter på 30 000 francs
vid Comédie Franjaise.
Garderad av de anslag som regeringen
beviljat med anledning av utställningen har
Kartellen kunnat å ena. sidan förnya sin
repertoar och å den andra sätta länge hysta
planer i verkställighet. Jag känner mig en
smula generad över att tala om att då nu
pjäser som för länge sedan givits av
Kartellens teatrar åter föras fram i rampljuset,
jag har blivit gynnad med tre repriser, av
Les Ratés på Théåtre Montparnasse, av
Cré-puscule du théåtre på Vieux Colombier och
SOI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
