Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett teaterår i Paris. Av H. R. Lenormand. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett teaterår i Paris
Då folkfrontsregeringen bildades gjorde
Romain Rollands 14 Juillet en stormande
lycka som tycktes båda god framtid för
en dramatisk konst avsedd för folket. Det
måste erkännas att Naissance d’une Cité, av
Jean-Richard Bloch, på Vélodrome d’Hiver
icke helt motsvarat vår förväntan. Ämnets
och språkets skönhet räckte inte till för att
till åskådarna överföra den entusiasm som
livade de hundratals medverkande. Därtill
skulle fordrats en Max Reinhardts eller en
Gémiers snille.
Skådespelarna på Théåtre du Peuple ha
haft en nästan årslång succés med La Mère,
hämtad från Gorkis roman av Victor
Margueritte och patetiskt levandegjord av Marie
Kalff. Olyckligtvis har det varit omöjligt för
denna skådespelarensemble att definitivt få
hemortsrätt på Théåtre Sarah Bernardt, som
tillhör staden: det har stött på svårigheter
från municipalrådets sida, vars majoritet är
mycket konservativ och besjälas av en
synnerligen småborgerlig anda. De energiska
förespråkare som Théåtre du Peuple ägde
inom regeringen kunde inte besegra detta
motstånd. Efter en rad föreställningar av
Font-aux-Cabres, bearbetad efter Lope de
Vega av Jean Casson och Jean Camp, har
Théåtre du Peuple måst lämna den vackra
scenen vid Place du Chåtelet. Den försöker
nu leva upp på nytt på Théåtre Pigalie med
Mirbeaus Le Foyer.
Denna framställning har inga anspråk på
att göra rättvisa åt allt som framförts av
intelligent, ädel eller aktningsvärd konst
under ett år i en stad som återtagit sin ställning
som teaterns huvudstad. Jag måste dock
ytterligare nämna Julien Luchaires försenade
men synnerligen lyckade debut på Théåtre
de 1’Etoile, Jean Copeaus bemödanden att
kalla tillbaka en kultiverad publik till
Porte-Saint-Martin med pjäser av Paul Raynal och
Obey, samt även Paul Adams osparda möda
på Odéon för att lyfta vår andra statsscen
ur gravens mull: La grande Catherine av
Maurice Rostand, Le Roi Soleil av Bouhélier
och Jean Serments Othello ha vunnit lysande
framgångar.
På Montparnasse har Madame Capet, av
Marcelle Maurette, givit Marguerite Jamois
tillfälle att än en gång visa hurusom historiska
personligheter på teatern få liv av
skådespelarnas inre liv och tragiska styrka, icke
av den fysiska likheten. Kritiken har för
övrigt, jag vet inte varför, slagit ned på denna
503
Copyright A. B. Text àf Bilder.
Georges Pitoëff.
Copyright A. B. Text àf Bilder.
Ludmilla Pitoëff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
