Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ko n s e r t k r ö n i k a
Av Herman Glim stedt
K-SAMTLIGA ÅLDRAR av våra tonsättare
ha varit företrädda med nyheter eller
repriser i Konsertföreningen, som ju helt
övertagit sådan representationsskyldighet sedan
Operan upphörde med sina symfonikonserter.
»Linnéanum maj 1935» — lyder visserligen,
dagteckningen för Hugo Alfvéns »Kantat
vid Sveriges riksdags 500-års minnesfest»,
men först under det senaste spelåret fick
verket sitt första konsertuppförande i
Stockholm. Alfvén, vår mest anlitade
kantatkomponist, har i denna sin egenskap, skrev en
musikdocent apropå ett radioframförande,
»med sina stora musikaliska överblickar över
svensk historia givit ett slags motsvarighet
till Grimbergs berömda folkbok, Svenska
folkets underbara öden». Den för historikern
och tonskildraren stundom gemensamma
förmåga av åskådlighet som den citerade
författaren närmast åsyftade dokumenteras också
i riksdagskantaten, ej minst i det parti som
inom en gemensam musikalisk ram
dråpligt individualiserar rikets fyra ständer.
Musiken till Sten Selanders ypperliga dikt
klingar, även den, alltigenom svensk, med
personligt stiliserad folkton, och med
dramatisk fläkt ges den med Engelbrekt begynnande
snabbmålningen av svensk historisk-kulturell
utveckling. »Romantikern» Alfvén har för
övrigt med ett avsnitt, det som skildrar
industrins nya århundrade, fått tillfälle att
visa att också han, om så behövs, kan skriva
»maskinmusik», något som ju redan
Stenhammar gjorde i sin kantat till
Stockholmsutställningen 1897.
Den i generalprogrammet utlovade nya
symfoni med vars framförande Alfvén, vår
främste nu levande symfoniker, som 1937
fyllt 65 år, skulle ha hyllats ha vi ej ännu fått
höra. Några under samma år nyblivna
50-åringar ha däremot fullt programenligt firats
vid en av Kurt Atterberg dirigerad s. k.
festkonsert i december. Därmed celebrerades
också 25-årsminnet av den Göteborgskonsert
vid vilken Atterberg, Oskar Lindberg och
Natanael Broman för första gången fram-
trädde som orkesterkompositörer. Nu
reproducerades debutkonsertens första
avdelning, som nog kunde ha tillåtit ställandet av
någorlunda tillförlitliga horoskop. Redan i
Lindbergs konsertuvertyr nr 2 möter
orkesterkoloristen, vilkens här skildrade »vinterliga
ödemark» (ordet hämtat från den som
stämningsprogram angivna Karlfeldt-dikten »Långt
borta i världen») bär bud från östeuropeisk
musik, här särskilt Sibelius, men också från
tondiktarens egna dalaskogar. Atterbergs
konsertuvertyr, op. 4, visserligen omarbetad
under senare år, vittnade redan i sin första
avfattning om tidigt vunnen behärskning av
den symfoniska byggnadstekniken, och dess
användning av »Skrälåten» som tematiskt
material pekade på kompositörens
framtida huvudsakliga inspirationskälla. T. o. m.
den nu samtidigt som nyhet givna sviten
ur »Stormen», som mestadels är scenisk
»Ge-brauchsmusik» utan mycken konsertmässig
substans, lät i en långsam sats höra tongångar
från svensk folkmusik. Om Bromans
symfoniska dikt »Fritjof och Ingeborg» vid första
framförandet befunnits vara ett välgjort
stycke men rätt konventionellt i sitt nordiskt
romantiska uttryckssätt hade detta varit
ett domslut som ej behövt revideras. Något
ytterligare egentligt orkesterverk har
Broman ej skrivit, och sina främsta insatser har
han gjort i andra egenskaper än som tonsättare.
Därom erinrades man också när han vid
samma konsert auktoritativt som alltid
framträdde som solist i Ture Rangströms
nya »Ballad», e-moll, för piano och orkester.
Rangström, några år äldre än sina nämnda
kolleger, hade debuterat tidigare, men kom
ju att tillhöra en dessutom av Atterberg,
Lindberg och Natanael Berg bestående grupp,
som ibland erhöll den oundvikligt förgängliga
beteckningen »ungsvensk». Då jag för tjugo
år sedan i denna tidskrift skisserade en
jämförelse mellan dessa »vier grossen», som de
generöst även kallas i Mosers musiklexikon,
framhölls som Rangströms kännetecken hans
patetiskt upprörda balladstil. En sådan åter-
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
