Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Her m an Gli m stedt
finns förklarligt nog i ett verk med titeln
»Ballad». Som motto för de ur balladtemat
improvisatoriskt framväxande variationerna
har i partituret ställts en gaelisk strof vari
anspelas på »blodsägner, långt mörkare än
natten». Snarare än den »videflöjt vid
havsstranden» som också omtalas tycktes
harposlag ]juda i pianots preludierande arpeggion.
Men havssceneriet fanns även i denna av
»Ossians dunkla sagovärld» inspirerade
Rang-strömsnotturno, som med sin i många partier
förnumna stämningsintensitet förenade en
effektfullt pianistisk faktur.
Största tänkbara kontrast till denna
»Ballad» och genom sin muntra tendens över
huvud en överraskning i Rangströms
produktion utgjorde den vid annan konsert
presenterade »miniatyr»-sviten »Vauxhall», varmed
tonsättaren enligt sin till partituret bifogade
förklaring »önskat leka med det åldriga nöjet».
Något av tivolihumör — vauxhall var ju
forna tiders benämning för nöjespark — gav
också fart och färg särskilt åt ytter satserna,
med fanfarmotiv i blecket och de med
folkvimmel idéassocierande, prestissimo
framilande ostinata figurerna i stråkarna. Annars
var underhållningen i denna vauxhall
mestadels finare än i den av Anna Maria Lenngren
besjungna, med »frillor och fruar och fri
republik». Bland de mytologiska figurer som
gästade stället och förvandlade det till en
liten Olymp fick t. ex. Diana, som enligt den
i programmet återgivna ostyriga
partiturkommentaren »numera är klädd i rosa
shorts», uttrycka sig i ett impressionistiskt
delikat flöjtsolo. Även övriga mellansatser
voro menade som ett slags
instrumentpersonifikationer med sådana
partituröverskrifter som Tromba solo (guden Mars) Fagotto
solo (Pan), Trombone solo (Charon) etc.
Ännu ett Atterbergsverk är att nämna,
»Ballad och passacaglia över ett tema i svensk
folkton», som vid spelårets första konsert
fick sin världsurpremiär, såsom man väl
måste uttrycka sig om en nyhet av vår på den
internationella musikmarknaden bäst
inarbetade tonsättare. Hans symfoniskt
konstruktiva talang manifesterades även här genom
ekonomiseringen med det motiviska
grundlaget, blott bestående av ett inledande
hornrop och en melankolisk melodi i moll, ej med
den för Atterberg annars utmärkande mer
kärva färgningen av dorisk tonalitet. Att den
på det förstorade temat uppbyggda
passacag-lian just nu ej blev så verkningsfull kunde nog
tillskrivas placeringen i omedelbart
grannskap av nutida musiks mest storstilade
tondikt i samma form, finalen i Brahms fjärde
symfoni.
Hilding Rosenberg och Gösta Nystroem,
i jämförelse med nämnda äldre kolleger
räknade bland de mer »radikala» som föredra
lineär kontrapunkt framför tonal harmonik,
ha företrätts med redan tidigare givna verk.
varav den sistnämndes »Sinfoma breve»
blev mer ingående omtalad för fyra år sedan.
Men när Rosenbergs »Sinfonia grave» för två
år sedan här ingrupperades bland
»Konsertföreningens mest markanta problematiska
nyheter, sådana på både gott och ont» var
jag oförsiktig nog att lova återkomma litet
utförligare vid eventuell repris. Har den
danske musikskriftställaren Richard Hove,
som nu får hjälpa mig på traven, kanske rätt
när han i en i programbladet återgiven analys
talar om »et i ändelig förstånd stort værk»?
Respekt inger denna symfoni genom det
konstnärliga allvar varmed den motsvarar sin
titel; här förnimmes ständigt en efter uttryck
kämpande vilja, även om ansträngningen ofta,
särskilt i vissa av slagverkstumult
kännetecknade episoder, förefaller krampaktig.
Ett partiturstudium skulle nog ge den citerade
författaren rätt i att »ingen kompositoriske
kunstgreb er Rosenberg fremmede». Vad
som för det mesta saknas i detta endast
alltför komplicerade verk är inte »konstgrepp»
men väl sådan melodisk ingivelse som ger
lyftning även åt allvaret.
Oproblematiskt underhållande var en ny
»Rapsodia hebraica» av Moses Pergament,
annars en sympatisör till de båda nyssnämnda
med honom ungefär jämnåriga, ännu i
fyrtioårsåldern varande tonsättarna. De judiska
motiv varpå verket är byggt utgöras till
stor del av livliga folkdanser i 2/4-takt,
vilkas orientaliska ursprung egentligen endast
röjdes genom förekomsten av den
överstigande sekunden. Någon kontrastverkan
gavs av en i likhet med hebreisk tempelsång
melismatiskt utsirad adagiomellansats och
den brett avslutande judiska nationalsången
»Hatikvah».
Gedigenhet är det ord som flyter ur pennan
när Yngve Skölds mest framträdande
egenskap skall nämnas. Den utmärkte också hans
nya, omsorgsfullt utarbetade, väl ej starkt
personliga men liksom hans tidigare verk
ofta nordiskt blont klingande »svit» för
viola och orkester, vars soloparti spelades
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
