Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
Loeth, dans la Gothie orientale», vilken
senare bestämning skall betyda
Östergötland, och studerade vid Uppsala universitet
innan han vid nämnda ålder, 1723,
enlevera-des av kung Fredriks bror, prins Maximilian
av Hessen. Det nu hörda provet på Agrells
tonsättarskap, en »Sinfonia» i G-dur, kunde
ej gärna återuppväckas till nytt liv, eftersom
den i sin matta enformighet tycktes aldrig ha
levat. Enligt programnotisens terminologiskt
litet dunkle författare, samme som i tyskt
bibliotek letat reda på verket, skulle där
finnas både en för barocken kännetecknande
»benägenhet för linjeklyvning»(?) och vissa
i galant stil hemmahörande »affektiva
melodiska element». Möjligen skulle andra arbeten
mer övertygande kunna vittna om att Agrell
var en föregångsman på symfonins område,
såsom redan Karl Valentin sökte göra gällande.
»Ehuru ung Du är, så har Du allaredan
försökt Dig som militär, dansör, sångare, pianist
och kompositör. -— — — Obestridligt var
av Dina anlag kompositionsförmågan den
mest framträdande», skrev Franz Berwald
1857 till Oscar Byström. Dennes förut blott
en gång på 1870-talet och en gång på
1890-talet i Stockholm uppförda symfoni, vars
partitur hamnat i ett Parisbibliotek, har varit
föremål för otrevligt ryktessmideri. När den
nu för första gången hördes i
Konsertföreningen var likheten med den äldre vännens
uttryckssätt ofta slående. Men verket tycktes
å andra sidan ei äga den fulländning som
kunnat väntas om det, såsom insinuerats, varit
identiskt med Berwalds egen saknade fjärde
och sista symfoni med titeln Capricieuse;
särskilt påfallande var den genom
otillräckligt utnyttjade blåsinstrument ofta, i
jämförelse med Berwald verk, färglösa
orkesterbehandlingen. Den för intryck mycket
mottaglige Byström har emellertid, varom
även den på senare tid återframförda
»Quar-tetto svedese» vittnat, anslutit sig till
Berwalds stil. Hans konstnärspersonlighet har
därvid, såsom Sven E. Svensson med
övertygande argumentering utvecklat i Svensk
tidskrift för musikforskning, vunnit stadga,
fått »en manligare och mera tillknäppt
karaktär» än tidigare. Ett visst Mendelssohndrag
som utländska bedömare jämte andra
påverkningar envisats att finna hos Berwald ■— är
det dock inte ibland mer tillfinnandes hos
Byström, särskilt framträdande i
andantesatsens Lieder ohne Worte-veka huvudtema ?
Bland nya utländska namn som
Konsertföreningen presenterat gav William
Walton med sin första symfoni ett
vittnesbörd om den uppskattning Sibelius åtnjuter i
England. Uppenbart hade den engelske
komponisten mottagit starka intryck av den
finske mästarens tematik och teknik, såsom
dessa franträda i de senare, spekulativt hållna
symfonierna. Det var dock mindre slavisk
efterklang än andlig valfrändskap som
röjdes i detta mestadels kärva, vid ett första
åhörande rätt svårtillgängliga tonspråk.
Förnimmelse erhölls av en tekniskt förfaren
tonsättare på god väg att finna sin
personlighet, något som redan tycktes ha lyckats
honom särskilt i scherzosatsen, vars bisarra
karaktär antyddes av överskriften »presto,
con malizia».
Av sovjetryssen Mikael Starokadomskij
har framförts den konsert för orkester,
d-moll, som vid den internationella
musikfesten i Paris förra sommaren gjorde honom
känd även för västeuropeisk publik. Redan
genom satstitlarna, sinfonia, passacaglia och
toccata, deklarerade tonsättaren sin
internationellt nyklassiska inställning, som dock
förenades med ett stundom i rytm och klang
frambrytande ryskt element. Skämtsam Blut
und Boden-musik har Werner Egk,
kompositören till den i Tyskland framgångsrika
operan »Zaubergeige», kanske velat ge när
han i sin svit »Georgica», med undertiteln
allmogestycken, parodierade, men emellanåt
också ganska verklighetstroget kopierade
hojtande och joddlande oberbajersk
dansmusik. liksom Egks verk närmast en
kuriositet, men annars dess diametrala motsats,
så fjärran från folkmusik som möjligt, var
polacken T. Z. Kasserns
hyperimpressionis-tiskt konturlösa »Konsert», för sopran och
orkester, där den hänsynslöst instrumentala
behandlingen av sångstämman motiverade
titeln. Överdådigt virtuost utfördes
solopartiets otaliga sångtekniska finesser av Eva
von Bandrowska-Turska, Operans *rån i
fjol väl ihågkomna Traviata-gäst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
