Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Berit Spong. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berit S p o n g
det granna och siratliga — av diktarinnan
själv roligt illustrerad genom
barndomsminnet Hönsen och färglådan. Och i en
enstaka dikt som Flingorna kan symboliken
bli mera långsökt än utsökt. Men på det
hela taget har Berit Spongs verskonst här
vunnit en rent plastisk uttrycksfullhet,
som den förut ej ägt. T. o. m. en diktgenre,
som man trott vara så petrifierad som
Svenska bilders, har hon lyckats blåsa liv i
genom en fläkt av kvinnlig sensibilitet
(Natt före Lützen). Och i de bägge
Wivallius-dikterna är personkarakteristiken så knapp
och träffande, att den måste fröjda varje
litteraturhistoriker. Det är en i nutida
svensk lyrik sällan sedd »objektiv» poesi,
vars förutsättning dock på varje punkt
är den personliga inlevelsen i ämnet;
betecknande nog är också den ena
Wivallius-dikten lagd i den kvinnliga partens, Gertrud
Grips mun:
Jag ser dig. Jag ser dina ögon, i dagern blå som
en dart,
— vid fackelsken och i sängskåp är färgen sam-
metssvart —
och läpparnas röda ormar, som bukta i övermod.
Jag känner igen dem med blicken men inte med
mitt blod.
Dikter av denna art utgöra samlingens
sista avsnitt, »Mina vägar», medan
jaglyriken fyller de tre föregående, »Min dikt»,
»Mitt hjärta» och »Min son».
Författarinnans förkärlek för en fast komposition
kommer åter till uttryck i denna uppställning
av diktsamlingen, men sitt inre
sammanhang får denna genom den dualism, som
genomgår dess flesta dikter. Det är
återigen konflikten mellan vardagens krav på
disciplin, på verklighetsbejakelse, och
känslans hemliga och undertryckta upproriskhet.
Det är ju ytterst vanligt, att en lyrisk
symbolism får täcka just en sådan
disharmoni, får spela rollen av ett »noli me
tangere», en skyddande förklädnad — så
även hos mästare i genren som C. F. Meyer
eller Snoilsky.
34—Ord och Bild, 4-:e årg. —
Den verklighetskära sidan av Berit
Spongs diktarnaturell kommer här,
naturligt nog, framför allt till synes i
barndikterna »Till min son». En av dem innehåller
en spirituellt turnerad dialog mellan
diktarinnan och romantikens mångbesjungna
måne:
0 måne, jag har mött dig förr med skiftande
min,
och två slag av drycker har jag lyft mot din höjd!
Än bjöd jag dig på tårar, än bjöd jag dig på vin,
och båda har du läppjat på och varit förnöjd.
Nu har jag inga tårar, nu har jag inget vin,
nu har jag bara havregröt med mjölk och socker
på.
Den skall jag ge min lille son, så den är söt och fin,
fast inte är det mycket för en månekung att få.
Men månen genmäler:
Tillåt en gammal herre att säga en sak! —
Ej någonsin min afton på vin och tårar tröt.
Men av de båda blir det lätt en bitter eftersmak.
Min tunga och ditt hjärta ha behövt en tallrik gröt!
Det förbehållslösa accepterandet av
vardagsverkligheten sker dock aldrig utan
hemliga offer — det är en sanning, som
gäller för det individuella fallet likaväl som
för motsättningen mellan natur och kultur
1 dess helhet. Den illustreras sinnrikt av
Berit Spong i dikter som den om nattregnet:
Tyst möter regnet
en jord, som är bar.
Men allt, som är stenlagt,
ger svar — ger svar!
Eller i dikten om tvåvåningshuset, som
under den eleganta salongen döljer en
tillbommad kammare, vars grova
golvtiljor nötas av en fånges rolösa steg, eller
i den om Sankta Magdalena med den
fotsida, snärjande klänningen och den fritt
fladdrande manteln: »O, sena tårars fru,
/min själ är klädd som du :—/ i bunden lust,
i längtan, som kan flyga!» Stundom kan
konflikten även djupna till en etisk
motsättning mellan ont och gott, såsom i
symboldikten Landskap, där bottenslammet
plötsligt rivs upp av seglarens ankare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
