Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konungens vårjakt. Av Olov Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGENS VÅRJÄKT
Av OLOV LUNDGREN
Konungen sade: »I drömmarnas led
gör sig mycken fåfänglighet bred.»
Men drev han då bort från vildmark och bygd
var drömgestalt som i landet sökt skygd?
Nej, hans visdom var därtill för blid
åtminstone i vårens tid,
innan Sarons lilja lagt sig att dö
och då Libanons tinnar än lyste av snö.
Då — genom lustgårdens hemliga grind
drog han stundom på jaktfärd men sällan i spåren
av lejon och pard, av hjort eller hind.
Hans jakt var en jagandes jakt efter vind,
ett vanligt villebråd om våren.
Dagens bestyr fick hans trogna vizir
som lagom verksamt livselixir
i nåder övertaga.
Fåfänglighet fanns också där men ej nog
av den tjusande sort som susande skog
det täcktes konungen att jaga.
Än smög han tyst som tystnaden själv.
Än ljöd som ett brus från Jordanens älv
hans lockmelodi:
»Vind, som sjunger med Sulamits röst,
fyll med sångernas vishet mitt bröst!
Ge dig fången! En vårnatt är snart förbi.
Och i gryningen jag sjunger dig fri.»
Och vinden i dungarna viner.
Den växer till sång och psalm.
Den fejar allt grått, så det skiner.
Och den renar hans hjärta från kvalm.
Den viskar i bergens myrtensnår,
där han söker den älskades flyende spår.
Den drar glittrande stråk över strömmar
och lyfter skyar och drömmar
till de stigar, där aftonstjärnan går.
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
