- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
558

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Film. Av Artur Lundkvist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fil m

Av Artur Lundkvist

ARCEL CARNÉ visar sig med sin
nya film tillhöra samma förnämliga klass av
aktuella franska filmdiktare som Duvivier och
Renoir. Dimmornas kaj leder osökt tanken
till »Pépé le Moko» och »Natthärbärget», med
vilka den har många beröringspunkter. Även
i denna film framskapas en suggestiv miljö
som lever ett eget liv och ur vilken dramat
växer fram i samma mån som ur
människornas inre; det är sociologisk syn i intim förening
med djuppsykologi. Så snart den förrymde
soldaten uppenbarar sig i det dystra Le Havre,
där fartygssirenerna tjuter och
människoskuggor irrar i dimman, börjar händelser
inträffa som med ett slags tillfälligheternas
logiska följdriktighet förbinder en rad
människoöden med varandra och bringar deras
inneboende tendenser till avgörande uttryck.
Goda och onda egenskaper, passioner och
brottsliga gärningar griper in i varandra och
bildar ett invecklat mönster av brott och
straff som i sin ofrånkomlighet kan erinra
om Dostojevskis hallucinatoriska värld.

I denna hamnstad är vardagen och
äventyret lika övertygande brutala, förenade i
samma tristess. Livet består för alla av
svårigheter och dimma, en dimma i vilken ingen
kan urskilja sina handlingars verkliga
innebörd. Den besvikna resignationens atmosfär
omger alla; ett helt livsperspektiv av bittra
erfarenheter skymtar hos var och en. Det de
säger och gör är alltid väsentligt inte bara
för sammanhanget utan även för insikten i
vars och ens öde. Det gäller inte minst de
periferiska personerna i dramat: mannen i rucklet
vid stranden som klinkar på gitarr och ruvar
över sina ungdomsminnen från Panama;
konstnären som säger sig måla en drunknad när han
ser en simmande och som berövar sig livet
i överensstämmelse med denna symbolik;
gatstrykaren som snattar vin i hamnen och
super bort sin dröm om att en enda gång få
sova mellan rena lakan; skeppsläkaren som
velat bli målare och som hos den foregivne

artisten tror sig spåra lyckan i det liv som
inte blivit hans.

Detsamma gäller som sig bör
huvudpersonerna: soldaten, flickan, procentaren.
Soldaten räddar en hund undan en lastbil, men
finner sig endast motvilligt i hundens
tillgivenhet. Han råkar flickan som i sitt betryck
under tillvarons meningslöshet bara väntar
på en möjlighet att få leva: han mottar
tvivlande och halvt motvilligt den lycka hon
skänker honom. Han vill fly med en båt, allt
är ordnat, men resan är omöjlig som en
flykt i drömmen: han är bunden vid det som
skett och det som ännu måste ske. Han dödar
den motbjudande procentaren, flickans
förmyndare, som åtrår henne med en Romeos
lidelse ehuru han fått en Blåskäggs utseende
och som säger sig ha märkt hur lätt blod går
att tvätta av händerna. Soldaten, nu en
mördares mördare, blir nedskjuten av en
braverande slyngel som gör staden osäker
med bil och revolver, och dramat har nått
sin fullbordan.

Procentaren blir i Michel Simons
gestaltning en grotesk Othello, en mollusk som tycks
klibba ner allt han vidrör och verkar obscen
i sin skäggighet; likväl finns det glimtar
av äkta mänsklig tragik hos honom. Jean
Gabin framställer soldaten, som med rätta
kallar sig tjurskallig. Hans tillgång består
i känslan som döljer sig under
trumpenheten och kan slå ut i djup lidelse
såväl som i ursinnig vrede. Hans styrka
består i modet att vara den han är utan
alla utsmycknader, med ett egendomligt
naket ansikte, märkt av erfarenheter,
an-svällt av lidelser. Han gör sig inga romantiskt
överspända föreställningar varken om sig
själv eller andra, han dras inte med någon
neuros av vare sig tysk eller amerikansk typ.
Han är mycket fransk, sedd med nyanserad
fransk realism. Michèle Morgan ger full
illusion åt den unga flickan, ännu oförbrukad,
med slumrande krafter inom sig, med en

558

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0614.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free