- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
574

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Matts Kättilmundsson. En gestalt från folkungatiden. Av Bj. Beckman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

B j. Beckman

viss mån topphugget, var det dock ej
tillintetgjort. Herr Matts hade icke deltagit i den
olyckliga Nyköpingsfärden, från det fasta
Gälakvist vid Skara behärskade han det
trogna Västergötland, snart vann han
anknytning till lagmännen Birger Persson i
Uppland, Knut Magnusson i Västergötland och
Bo Nilsson i Östergötland och dessutom hade
man stöd av kyrkans auktoritet och de fasta
slotten i Stockholm och Kalmar. Så kunde
man icke utan hopp om seger höja
upprorsfanan och gå till angrepp på konungens
besittningar.

Jag avstår här från en närmare skildring
av inbördeskrigets förlopp liksom även från
att beröra det högst intrikata problemet om
hertigarna Eriks och Valdemars död, för
vars utredning denna tidskrift icke är rätta
platsen och till vilket jag återkommer i annat
sammanhang. Det må vara nog sagt, att vi
icke känner något om herr Matts’
förehavanden från nyår till midsommar 1318, men att
Birger redan på våren nödgades lämna landet.

Konungens avvikande ur riket ställde
upprorsmännen inför nödvändigheten att själva
åstadkomma en regering, och vid
midsommartid hyllades Matts Kättilmundsson på ett
möte i Skara som drots och hövitsman.
»Rike-sins radh, thz walde han», säger krönikan,
men den saken torde nog vara oviss. Något
bevis för ett formligt rådsmöte har vi i varje
fall inte.

De militära framgångarna fortsatte
emellertid. Nyköping och Stegeborg erövrades, och
på hösten företogs ett infall i Skåne för att
tvinga Birgers svåger Erik Men ved till fred.
Vid Mjölkalånga hade danskarna intagit en
mycket stark ställning bakom ett helt system
av bäckar på sluttningarna sydväst om
Finjasjön, men de led ett fullständigt nederlag och
en stor del av Skåne föll i svenskarnas
händer. Därpå gav Erik Menved Birgers sak
förlorad och slöt den 11 november 1318
stillestånd i Roskilde. I maj 1319 dog därtill konung
Håkan i Norge, vars krona ärvdes av hertig
Eriks treårige son Magnus, och två månader
senare hade herr Matts glädjen att se ombud
för hela svenska folket vid Mora sten hylla
den lille prinsen som sin konung.

En ytterst representativ samling hade
infunnit sig på mötesplatsen och den avgav i
konungens namn en handfästning utställd av
ärkebiskopen och samtliga biskopar, drotsen
och hövitsmannen Matts Kättilmundsson
jämte samtliga svenska lagmän och några

ombud för var lagsaga. I denna
betydelsefulla urkund av den 8 juli 1319 förbinder sig
deltagarna att skydda lag och privilegier och
att för framtiden från folket avlyfta de
odrägliga och olagliga bördor, som de föregående
furstarna pålagt det genom sina ständigt
växande skattekrav, hävdar för första gången
uttryckligen »svenska folkets urgamla rätt
att sig självt beskatta» och reglerar för
framtiden tillvägagångssättet vid påläggandet av
nya gärder. Då man vidare förbinder sig
att upprätthålla rikets gamla sedvänjor samt
lovar att gemensamt understödja herr Matts
eller den, som i hans ställe vakar över lag
och rätt, så är det uppenbart, att det elände,
som de nyss genomlidna brödrastriderna
orsakat, framdrivit en verklig nationell samling
och en kraftig reaktion mot furstemaktens
ohämmade missbruk.

Enigheten inom den månghövdade
rådsregeringen varade dock icke länge. Även det
gamla kungliga partiet hade där några
medlemmar, främst bland dessa f. d. drotsen Knut
Jonsson, som en gång blivit undanträngd av
Johan von Brunkow och icke ämnade låta
sig undanträngas även av Matts
Kättilmundsson. Några vittnesbörd om öppen fiendskap
har vi väl inte ännu, men man torde få
förmoda, att

tho drogb huar wid annan strug

mz krankan vilia ok ondan hugh.

I början nöjde man sig med en halvmesyr:
herr Matts tycks ha nedlagt drotsämbetet,
som därpå fått stå obesatt. Främsta platsen
i riket behåller han emellertid ännu vid
rådsmötet i Jönköping den 17 december 1320.
Men det förefaller, som om han undandragit
sig att medverka vid dödsdomen över Magnus
Birgersson i juni samma år, som väl framför
allt krävdes av hertiginnan Ingeborg och
även i övrigt torde ha tett sig som en
politisk nödvändighet för denna tids
osentimentala herrar, huru upprörande den än må
ha känts för ett ridderligt sinne.

Den latenta krisen bröt ut på allvar, sedan
rådsmötet i slutet av januari 1321 flyttats till
Varberg. Det var dock icke sak- utan
rangfrågor det närmast gällde. Det hade under
början av 1300-talet utbildats en ganska fast
tradition, att viktigare diplom skulle beseglas
av stormännen efter rang. Då de nu
ifrågavarande breven uppsattes, placerades också
herr Matts närmast efter de kungliga, men av
de delvis illa skadade sigillen framgår det,

574

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0634.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free