Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Matts Kättilmundsson. En gestalt från folkungatiden. Av Bj. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B j. Beckman
på Viborg den ganska uppseendeväckande
åtgärden att egenmäktigt förklara Reval krig.
Även i betraktande av den dåtida
stormansklassens benägenhet att hårdhänt hävda sina
privata intressen, måste man fråga sig, om
det icke här kan ligga storpolitiska
beräkningar bakom. Danmarks upplösning skred
allt mer framåt. Ingeborg och Knut Porse var
ännu en gång i rörelse för att dra fördelar
därav, en mer eller mindre fullständig
erövring av Estland kunde te sig mycket lockande,
i ali synnerhet som herr Matts’ egna
ungdomsminnen och — om man vågar sätta
Ängebv-stenen i förbindelse med hans ätt — även hans
familietraditioner hänvisade honom till
aktivt uppträdande i österled.
Men Knut Jonsson var av en annan
uppfattning, och då både rådet i Reval och
Kristoffer II av Danmark klagade hos honom,
lovade han den 30 nov. att söka förmå sin
hetlevrade medbröder till fredlig uppgörelse.
Man måste emellertid gå fram med stor
smidighet, och därför utsågs Erengisle och Karl
Näskonungsson, åtminstone den förre
tidigare herr Matts’ partikamrat, båda numera
medlemmar av Knut Jonssons trängre
regeringskrets, till förmedlare av det delikata
uppdraget. Samtidigt övade man press på
Ingeborg, som den 14 febr. 1326 i Skara slutgiltigt
underkastade sig rådets villkor, och herr
Matts hade näppeligen något annat att göra
än att å sin sida gå med på den uppgörelse
som drotsens sändebud påyrkade. Så kunde
Karl Näskonungsson den 8 maj 1326 meddela
rådet i Reval, att freden stod för dörren, och
i slutet av samma månad kom den definitiva
förlikningen till stånd, bekräftad av herr Karl
såsom »advocatus Finlandiæ». Ty herr Matts
fanns då icke längre bland de levandes antal;
den 11 maj, tre dagar efter sin kapitulation,
hade han slutat sin händelserika levnad,
omkring 45 år gammal. Man torde kunna
förmoda, att Knut Jonsson mottog
underrättelsen om detta lägliga dödsfall med ungefär
samma känslor som de, vilka tillskrives Birger
jarl i en liknande situation:
Gud haffue hans siäl i hymmerik
ok haffue loff, at han er skilder vid niik!
Att herr Matts dött ganska plötsligt, blir
sannolikt, när man beaktar det tillstånd, i
vilket hans testamente befinner sig. Det är
bevarat endast i en avskrift, men om denna
riktigt återger det ursprungliga diplomet,
måste detta ha tillkommit i ali hast. Det före-
faller, som om man i början följt en ordentlig
plan men sedan kastat ned notiserna i den
ordning, som testator råkat erinra sig dem,
vilket gör urkunden även för medeltida
förhållanden ganska osystematisk.
De viktigaste testamentsbestämmelserna är
redan refererade, t. ex. av Hans Hildebrand,
och de betydelsefullaste legaten har tidigare
i denna framställning berörts. En detalj
granskning förbjuder sig helt naturligt av sig själv,
blott några drag skall ytterligare framhållas.
Av de kyrkliga donationerna är den av
störst intresse som rör dominikanerklostret i
Västerås, där herr Matts valde sin gravplats.
Byggnaden, där 200 år senare
reformationsriksdagen samlades, är nu försvunnen men
skall ha legat på samma plats som nu
upptages av Järnvägsparken.
Testamentet ger en mångsidig inblick i en
medeltida stormans liv och förhållanden. En
oräknelig mängd tjänare svärmade omkring
honom, och varenda dräng och piga
ihågkom-mes åtminstone med nya kläder. Rikast
begåvad blir Henning redhusven, som
sammanlagt erhåller 440 marker penningar eller
omkring 15 000 kronor. Mindre legat utgår till
herr Matts’ fem (!) kaplaner, till magister Otto,
förmodligen hans sekreterare, Lydekinus
myn-tare, som kanske även graverat hans vackra
sigill, Orm murmästare, kanske hans arkitekt,
två kockar, en falkenerare, en barberare m. fl.
Fränder och vänner erhöll minnesgåvor av
skilda slag. Såsom f. d. hövitsman i Finland
hade herr Matts gott om skinnvaror: 6
hermeliner, 240 mårdar och över 12 000 ekorrar
redovisas i testamentet. Andra erhöll
silver-och guldsaker, ty herr Matts synes ha varit
mycket konstnärligt intresserad. Över 70 olika
ringar, fibulor, skålar, pokaler m. m.
uppräknas, av vilka Adelheid ensam erhöll mer än
hälften. De kontanta gåvorna slutligen kan
uppskattas till ett värde av flera hundra
tusen kronor; de är fullt jämförliga med
hertigarna Eriks och Valdemars!
Och ändå låg ju i regel en medeltida
stormans förmögenhet främst i hans
jordegendomar. Herr Matts’ uppländska komplex har
ju tidigare omtalats, hans övriga gods tycks
huvudsakligen ha legat i Västmanland,
Öster-och Västergötland. Av speciellt intresse är
gårdarna Väla och Ekeby, som han skänker
sin dotter Ingrid. Gårdspar med dessa namn
fanns vid det dåtida Stockholm, i
Södermanland, Närke m. m. — Möjligen har herr Matts
som många av hans ståndsbröder emellanåt
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
