Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
när den republikanska regeringen, som han
trott på, sviktade xmder den dubbla striden
med de reaktionära krafterna, kyrka, adel
och militär å ena sidan, och de anarkistiska
rövarhanden å den andra — då räckte inte
den 72-årige mannens krafter till för
påfrestningen, utan han lät som det säges förmå sig
att gå över till Franco.
Men Franco hade sitt läger i hans hemstad
Salamanca, och närheten till krigshändelserna
visade snart Unamuno, att inte heller där
fanns hopp för hans olyckliga land. Och
modig, som han alltid varit, sade han tydligt
ut sin ståndpunkt — med den påföljd, att
han blev så ensam som han aldrig förut i
hela sitt liv hade varit. Tidningarna
meddelade nyåret 1937 att han dött i sitt hem efter
en kort sjukdom, nyårsafton 1936.
Men Unamunos inverkan på samtiden är
säkerligen inte slut med hans liv. Hans
böcker, av vilka ett par egendomliga romaner
finnas översatta till svenska, komma att
överleva honom, sedan han beseglat dem med
sitt eget liv, och de komma att göra framtiden
en tjänst både genom att lära spanjorerna
att förstå sig själva och oss att förstå dem.
Hans motsvarighet som Spaniens språkrör
inför världen, professorn i Madrid, Ortega y
Gasset, har blivit mera översatt, men detta
beror nog på att han som rationalist lättare
går ihop med nutidskulturens anda, d. v. s.
att han är mindre utpräglat spansk. Unamuno
är helt romantiker och har därför i sin egen
personlighet upplevat Spaniens lidande —
slitningen mellan två olika ideal —
krigshjältens och helgonets, kamplustens och
offerviljans. Det finns i Unamunos skrifter både
samma självplågeri och samma stridslystnad,
som man möter hos Loyola och Santa Teresa,
men också inte minst i Spaniens nuvarande
elände.
När Spanien 1898 förlorade sina sista
kolonier, Cuba, Puertorico och Filippinerna,
hörde Unamuno till de s. k. 98 års män, som
hade föresatt sig att »inom Spaniens gräns
erövra Amerika åter». Det var ingen lätt
uppgift, eftersom Spaniens
uppfostringsväsende, till stor del genom prästerskapets
försummelser, var så efterblivet, att det väl
närmast kunde jämföras med Rysslands, om
också analfabeternas antal -— då inemot 70 %
— var något lägre. Härtill kommo de eländiga
sociala förhållandena, som på grund av adelns
sätt att vansköta sina gods stodo ungefär på
samma ståndpunkt som i Frankrike på revo-
lutionens tid, bara med den olikheten att i
sekelslutets Spanien den bildade medelklassen
både kvantitativt och kvalitativt spelade en
mycket ringa roll.
Under hela sitt liv strödde Unamuno
omkring sig tidningsartiklar, där han alltid
troget stod på framstegssidan i kampen mot
allt det vanstyre, som varit spansk tradition
sedan 1600-talet. Han kämpade för bättre
folkundervisning, för jesuiternas fördrivande,
för yttrande- och tankefrihet och t. o. m. för
nya lantbruksmetoder. Naturligtvis var det
dock ingen partipolitik han ägnade sig åt.
Han var en teoretiker, som sökte rädda sitt
samvete genom att tala ut, och det var mera
harmen över det närvarandes uselhet än
några direkta planer för framtiden, han
måste befria sig ifrån. För honom gällde det
inte så mycket att kullstörta den nuvarande
samhällsordningen eller vidga det nationella
området som att kämpa för ett genombrott
av rättfärdighetslängtan inom spanska folket.
»Det är min smärtsamma plikt att ständigt
nödgas irritera folk», säger han en gång,
d. v. s. att inte låta dem vara i fred i sin trygga
belåtenhet med det som är — »intellektuell
fred är bara lögn och sömnaktighet ■—■ man
måste så oro.»
Ännu några dar fore inbördeskrigets
utbrott sade han sig hata politiska idéer och
partier för deras intolerans, han hade ju sett
så nog av Spaniens ofruktbara
parlamentsdebatter. Träffande har man kunnat säga, att
han själv var som »ett parlament i ständig
sittning»; han kunde inte leva utan
opposition. I den meningen var det ingen
motsägelse, när han svarade sina vänner, som bådo
honom skriva bara skönlitteratur eller
vetenskap och avstå från politiken, att alla hans
böcker voro politiska. Någon har sagt, att
man födes flere, men dör ensam. Unamuno
däremot håller krampaktigt kvar mångfalden
inom sig i ständig strid. Därför har han också
i ali sin fredliga, opraktiska borgerlighet
uppfattats som ett slags andlig anarkist, och det
har sagts, att en enda Unamuno var en
välsignelse för Spanien, men tolv små Unamunoer
skulle ha varit en olycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
