Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet
Unamuno i S alamancauniversitetets klostergång.
skulle förklara de flesta saker i deras filosofi. Det är
ej våra idéer som göra oss optimistiska eller
pessimistiska, det är vår optimism eller pessimism, av
mestadels patologiskt ursprung, som skapar våra
idéer. Endast genom att personifiera kunna vi komma
att älska en idé. Och när kärleken är så stor och så
levande, så stark och så överflödande, att den älskar
allting, då personifierar den allting och upptäcker,
att hela alltet, att universum även är en person, som
äger medvetande, ett medvetande, som i sin tur
lider, hyser medlidande och älskar och därför är
medvetande.
Därför kan han också säga, att filosofien
mera närmar sig till poesien än till
vetenskapen.
Aldrig kommer detta tydligare fram än
när han kallar gudsbegreppet »ett liv, fullt
av eviga protester mot förnuftet», och oss
själva »en dröm om Gud». Sanning är det som
frambringar liv, icke det som frambringar
tankar, och till verklig sanning kommer man
inte fram annat än genom andens kval. Och
med dessa kval menar han egentligen
ångesten för förintelsen, som genomgår hela hans
liv. »Denna djupa förtvivlan uppkommer ur
medvetandet om att liksom du inte fanns till
innan du föddes, så skall du upphöra att
finnas till efter din död, och den leder till
medlidande, d. v. s. kärlek till alla dina kamrater
och bröder i denna skenets värld, dessa olyck-
liga skuggor, som gå från intet till intet, dessa
gnistor av medvetande, som lysa ett
ögonblick i det oändliga och eviga mörkret.»
Denna längtan efter evigt liv hade Unamuno
haft ända från barndomen, då han inte ens
kunde frukta tanken på helvetet, därför att
detta dock innebar ett fortsatt liv, medan
förintelsen är detsamma som tomma intet.
Han kunde inte uthärda att inte vara i
evighet, »han är en visionär, som ej kan resignera.»
Om någon hade kunnat instämma i de ord,
som Viktor Rydberg lägger i Maecenas’ mun:
»spika mig på korset, men låt mig leva på
korset», så är det Miguel de Unamuno.
Det är naturligtvis hopplöst att tala med
honom om fortlevandet i barn eller verk,
vilket han själv haft så rik erfarenhet av, ty
sådant är för honom endast dålig ersättning
för evigt liv. Hur kan man uppfatta livet som
något tröstrikt, om allt medvetande
försvinner? »Stackars Spinoza, som inte trodde på
odödligheten, fast han lika väl som Nietzsche
hungrade därefter,» säger Unamuno.
Egentligen har han mer till övers för Nietzsche, ty
hos honom kämpade huvud och hjärta med
varandra, och det var i förtvivlan han
bespottade den som han mest älskade — Kristus.
»Men hjärtats förtvivlan kan bygga upp ett
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
