Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Miguel de Unamuno, det nutida Spaniens profet
camarilla, guerilla, man inte finner ordet desperado?
Ar icke denna inre Don Quixote, medveten om sin
egen tragiska komik, en förtvivlad man (desperado)?
En desperado — ja, liksom Pizarro och Loyola. Men
»förtvivlan är det omöjligas herre», och det är
förtvivlan och endast förtvivlan, som föder ett heroiskt
hopp, ett orimligt hopp, ett vanvettigt hopp. Spero
quia absurdum, borde det ha stått, hellre än cred-o.
Men liksom rationalisterna beskyllde
Unamuno för katolicism, så blev han naturligtvis
av katolikerna beskylld för ateism, fast ingen
nutida profet har kämpat mera intensivt för
verklig tro. Eller är det icke direkt kristen
troserfarenhet han frambär i följande ord:
Jag tror på Gud, därför att jag känner hans
osynliga och obönhörliga hand, som leder mig — åter och
åter har jag i avgörande ögonblick känt en
kärleksfull makts tillskyndelse. Men den som icke känner
Sonen, den lidande guden, han känner heller icke
Fadern.
Och här inträffar det egendomliga, att
denne äktromantiker, som protesterar mot
protestantismen, själv omedvetet upptager
det protestantiska trosbegreppet — tron,
som innerst inne är icke lydnad och
försant-hållande utan förtröstan, och därtill förtröstan
på en person. Men även här är det
odödlighetslängtan, som bestämmer honom:
Om det inte funnes längtan efter Gud även i
himlen, hur skulle man då kunna undgå att falla i sömn
där. När jag klamrar mig vid Gud med hela min
kraft och alla mina sinnen, då är det för att han på
sina armar skall bära mig till andra sidan döden och
för att han skall skåda in i mina ögon med sin
himmels ljus, när jordens ljus utsläckes för alltid. Tar
jag kanske fel? Tala ej till mig om illusioner, låt mig
levai
Som vi se utgör Unamunos bok Den
tragiska livskänslan (dansk upplaga 1924) endast
ett enda långt smärtans rop: Herre jag tror,
hjälp min otro! Det finns dock ett arbete, där
han om möjligt ännu intensivare gett uttryck
åt sina själskval, och det är den gripande lilla
skriften L’agonie du christianisme, utgiven på
franska i Paris 1926, då han befann sig där
som landsflyktig. Några utdrag ur denna
ångestflämtande skrift, som egentligen är ett
poem, där han på visst sätt förespår de
lidanden, Spanien under de senaste åren
genomgått, må här vara nog:
Jag skriver denna sammanfattning utanför mitt
fosterland, sönderslitet av det skamligaste och
dummaste tyranni, den imbecila militarismens tyranni,
långt från mitt hem, från min familj, mina åtta
barn — ännu har jag inga barnbarn — och med den
medborgerliga och religiösa striden i mitt hjärta.
Ångesten hos mitt land, som håller på att dö, har i
mitt hjärta upprört kristendomens ångest. Jag
känner på samma gång, att politiken lyftes till religio-
nens höjder och att religionen lyftes till politikens.
Jag känner den spanske Kristus’ ångest, den döende
Kristus’. Och jag känner Europas ångest, civilisationen,
som vi kalla kristen. . .
Det gives ögonblick, då man tänker, att Europa,
hela den civiliserade världen genomgår ett nytt
tusenårigt rike och nalkas sitt slut, slutet på den
civiliserade världen, civilisationens slut, liksom de
första kristna, de verkliga evangeliska, trodde, att
världens sista dag nalkades. Och några upprepa det
tragiska ordet: »man längtar att dö.» — Och det
gäller att upprätta ett säte för Nationernas förbund,
civilisationens förenta stater, i Genève, nära Calvins
och Jean Jacques’ skuggor! Och nära Amiel, som ler
sorgset, när han ser — från hur långt bort — detta
politikernas arbete. En annan skugga ler också sorgset,
nämligen Wilson, en annan krisens politiker, en annan
motsägelse mellan kött och ande. Wilson, fredens
mystiker, en lika stor motsägelse som den förste
Moltke, krigets mystiker.
Jag skriver dessa rader utanför mitt Spanien, men
detta mitt Spanien, min dotter, uppståndelsens och
odödlighetens Spanien, har jag här med mig, i detta
Frankrike, mitt Frankrike, som föder min kropp och
min ande, min uppståndelse och min odödlighet.
Och tillika med kristendomens ångest känner jag
inom mig Spaniens och Frankrikes ångest, och jag
säger till Spanien och Frankrike, och genom dem till
hela kristenheten, och även till den icke kristna
mänskligheten: »Tillkomme Guds rike. Heliga Maria,
Guds moder, bed för oss syndare, nu och i vår
dödsstund!» Nu, nu, som är vår ångests timma.
Jag skriver dessa rader långt från mitt Spanien,
min moder och min dotter — ja min dotter, ty jag
är en av hennes fäder — och jag skriver medan mitt
Spanien våndas, samtidigt som kristendomen våndas
i henne. Hon har velat breda ut kristendomen med
svärdsslag, hon har proklamerat korståg, och hon
kommer att förgås med svärd. Och med förgiftade
svärd. Mitt Spaniens ångest är min kristendoms
ångest. Min quixotisms ångest. Don Quixotes ångest.
Men Kristus våndades och dog på korset, och hans
blod utgöts, Återlösarens blod. Och mitt Spanien
våndas och skall kanske dö på svärdets kors och med
utgjutande av blod. En återlösares blod? Kanske skall
giftet försvinna med blodet. Men Kristus på korset har
icke endast utgjutit blod, det blod som döpte Longinus,
den blinde soldaten, och gjorde, att han trodde, utan
han har svettats blod i sin ångest på Oljeberget. Och
dessa droppar som liknade blodsdroppar, voro frön
till ångest, frön till kristendomens ångest. Likväl sade
Kristus: Ske icke min vilja utan Din!
Kristus, Kristus, vi har du övergivit oss?
Egentligen utgöra alla Unamunos böcker
endast kommentarer till hans vidsträckta
läsning, men det sätt, varpå han inom sig
omformat det mottagna innehållet, har gjort
honom till den av nutidens spanjorer, som
kanske haft den största betydelse för Europa
i dess helhet. Spanjoren Madariaga, som ser
de starka likheterna mellan Spanien och
Ryssland, Europas bägge utposter mellan
Öster-och Västerlandets själsliv, kallar honom
Spaniens Dostojevski, vilket dock naturligt-
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
