Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vilhelm Mobergs värld. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A hl gr en
vicomtessor ingått beräknade giftermål och
en annars lättskött tillfredsställelse fick rang
av samhällsuppror. Hos Mobergs detsamma.
Mellan barn av ett skuldfritt
fjärdedelshemman och ett till takåsen intecknat
sextondelshemman gapar ett oöverstigligt dike. Kärlek
dem emellan är vansinne och brott, och
dygden ett kapital. Samtliga Mobergs
passionshistorier utgå från det faktum att
lantbefolkningen länge var obekant med
anti-konceptionella medel. Det barn en nygift man
fick var sällan hans eget. Eller också lades
det å lönn, om inte flickan förlyft sig i tredje
månaden. Eller också gifte sig
nämndemansdottern med den olycklige fadern, som var
glasblåsare eller dagsverkare, blev utan
hemgift och utsatt för årslång misshandel av sin
svärmor. För svärmodern är hustrun det
medium hennes son behöver för att ge
gården en arvinge. En hustru utan hemgift
har pigvärdet inne: 40 kr. i månaden och
extra till jul. »Jag värjer mej och mitt»,
säger gamla Johanna i allmogedramat
Hustrun. Samma nästan incestuösa
hämndkänsla, iakttagen i fransk bondemiljö,
återfinnes i Franfois Mauriacs roman Génitrix
(1924). Den är inte heller obekant för
O’Neill. Men Vilhelm Moberg tillkommer
äran att envist kontrastera förhållandena
på landsbygden och i staden. En
arbetslös fotbollsspelare i en annan av Mobergs
böcker, A. P. Roseli, bankdirektör (1932), ger
det erotiska problemet i stenstil, när han
säger att det alltid blir »tråkigheter», om
man har med lantflickor att göra. Dessa
»tråkigbeter» är ett av de tragiska
grundelement som Vilhelm Moberg arbetar med,
jämförbart på sitt plan med de svårigheter
som den gamle bonden av
»allehandamaka-rens» typ råkar i, när jordbruket även i
landets avkrokar står inför sin
industrialisering. Två fall av bristande anpassning: Adolf
skjuter sin älsklingsdotter hellre än att hon
ska fara till Stockholm; Vendia Danielsson,
som inte kände till konsten att mota barn i
förtid, går i sjön med sin livsfrukt, medan
fadern spelar boll för tio kronor per söndag.
Här står livsform mot livsform.
Det är egendomligt hur lätt erotiska och
moraliska förhållanden uttryckas i termer
som gälla för materiell byteshandel. Det är
särskilt påfallande hos hemmansägaresonen
Moberg, som växt upp med självhushållets
principer ringande i öronen. Man hjälper
grannen för att få hjälp tillbaks. Det hämnar
sig att inte göra det. I staden är man
grann-lös. Där har man vänner.
Tydligast kommer denna tendens till
uttryck i det klassiskt enkla triangeldrama som
utspelas i Mans kvinna. Märit har bedragit
Påvel. »Hon bör inte äta På veis bröd och sova
under hans tak, när hon inte längre är hans
kvinna. Och hur kan hon vilja göra det?
Hon köper ju sin trygghet med lögn och
falskhet. Det blir dåligt köp i längden.»
Påvel ska kräva ut sin hämnd. Men det
förefaller som om Sedligheten hade eget
myntverk, ty han ska kräva ut den »i små styvrar.
Hon skall få tjäna av sin skuld genom att gå
som piga i djup förödmjukelse hos honom.»
Samtidigt som Märit ansätts av sin herre
och äkta man för att hon ska gälda sin
moraliska skuld är länsmannen efter hennes
älskare, Håkan, för att han ska betala räntan
på gården till köpman Schörling i Kalmar,
gälda sin materiella skuld. Han träffar
Håkan ute på hans åker:
— Ä dä han, som ä Håkan Ingelsson? Ägarn till ett
tolftedels hemman skatte Hägerbäck?
— Brukarn, menar befallningsman!
— Ägarn! I har ju köpt gårn!
— Men inte betalt. Så den är inte min.
— I är ägarn i alla fall! sade länsmannen retad.
— Nää, han bor i Kalmare.
— Tig hör han! Han ä rätt man.
Håkan har inga pengar — han äger inte
sin gård. Märit hade ingen hemgift — hon
äger inte sin frihet. När de rymmer i natten,
ha de brutit sig ut ur den slutna ekonomiska
gemenskap, som de hörde hemma i med själ
och kropp. De ha blivit löskefolk. Av
barmhärtighet stannar berättelsen vid själva den
bohemiska starten.
Förutom sina kalla överlöpare rymmer
Vilhelm Mobergs värld också en genstörtig
bohem. Det är Lump-Franse som förföljer
Adolf i Ulvaskog som en skugga, Raskens
vän Klang, som alltid i första hand väter
sin strupe, journalisten Sterner som lik en
sorgmodig schakal stryker omkring i det
välmående Allmänninge och hånar
fastighetsägarna för att de skaffar sig tomter »på en
liten kula som snurrar runt i en oändlig
rymd» och inte ha »hjärtat öppet för annat
än det som taxeras i siffror», och skenbonden
Håkan, som herrarna ville förvända synen på
och inbilla att han är en självägande bonde
för att han skulle arbeta åt dem. Där är
slutligen en annan kluven och dubbel
människa, offer för mötet mellan stad och land,
svårt klämd mellan båda: Knut Toring,
600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
