Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Vilhelm Mobergs värld. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vilhelm Mobergs värld
Vilhelm Mobergs andra jag. Han är en
svår-taxerad gynnare. Adolf i Ulvaskog »hade gett
akt på dem, som en gång flytt bondbygden
och beblandat sig med stadsfolket. Alla
hade den där oron i hjärnan och blodet. . .
och framför allt hade han gett akt på ett
som de inte kunde:
Aldrig kunde de gå tillbaka till det gamla.»
Det är detta Knut Toring försöker efter
arton år i storstaden. Men under tiden har
landsbygden förändrats. Han kommer
tillbaka som — emigrant. Vilhelm Moberg är en
emigrant-författare. Hans böcker äro
genom-andade av en ruvande romantisk hemsjuka.
Det gäller framför allt Knut Toring-serien.
*
Läran om jorden och de döda, la terre et
les mörts, formulerades av en fin herre och
parisare som på nittiotalet kallade sina
lothringska fäder ur deras gravar och
anförtrodde dem sin estetsjäl. Det var Barres,
som skulle knäböjt om han inte haft så fina
pantalonger. Därifrån och till Adolf Hitlers
lag om Erbgutschaft, varigenom äldste
hem-mansägarsonen görs till fideikommissarie eller
Kronprinz på sin pappas jordlott, är väl
steget långt. Dock inte längre än att det
tagits. Hitler hoppas på det sättet kunna
minska skuldsättningen bland bönderna.
Tanken på en sådan lag har också varit uppe i
Sverige.
Frågan är emellertid om uret kan vridas
tillbaka. Vi ska inte här inlåta oss på politiska
värderingar, men problemet har antytts för
att det skymtar i Mobergs produktion. Det
är intressant att se, hur de tidigare böckerna,
Raskens och Ulvaskogscykeln, vilka
uppehålla sig vid begynnelsen och fortgången av
jordbrukets industrialisering och koncentrera
ljuset på en tragisk övergångsfigur som Adolf,
äro strängt realistiska och ge intrycket av
att utvecklingen är en obeveklig tank som
krossar alla småkryp i dess väg. Det är blod
på kedjebanden när den gått fram över
Ulvaskog. Och över tusen andra, hem går den
fram på samma sätt. Det är väl denna »ödets»
hemska oövervinnelighet som gjort, att man
kunnat misstaga sig till den grad att man
liknat Moberg vid en med den sociala
utvecklingen obekant fatalist som Thomas Hardy.
Mobergs senare produktion har emellertid
en annan karaktär. Förr ville han förklara
och berätta. Nu i Sänkt sedebetyg (1935),
Sömnlös (1937), båda romaner med
självbiografisk karaktär, och i Kyskhet, ett spel
för teater, dominerar dröm och diskussion.
Vilhelm Moberg är bara en författare av många
som blivit nervös av sin tid och givit avkall
på epiken. Av den trygge berättaren har
blivit en människotrasa, som ligger och kastar
sig på sin bädd om natten. Han tror att hans
händer formats att gripa kring en plog och
inte kring tidskriftsredaktörens blåkrita. I
själva verket överskyggas detta begränsade
individuella problem av ett annat viktigare:
skribentens maktlöshet inför den hotande
världsruinen. Det är typiskt att alla muntra
sömntutor på »Hemmet för levnadströtta» i
Kyskhet kasta sig över gasmaskerna när
luftanfallet börjat, medan Richard, som för
författarens talan, låter skyddsredskapet ligga.
Korrigerar man denna laissez-fairesyn på
diktarens uppgift med Mobergs deklaration
i tidskriften Nordeuropa (april 1938), som
inte lämnar något övrigt att önska ifråga om
demokratisk anfallsberedskap, så har man
utgångsläget klart för att bedöma värdet i
den återgång till jorden, som Knut Toring
gjort sig till tolk för. Men vi har inte sett
slutet på sagan.
Det är upplysande att naturskildringen
fått sig en ganska knapp plats tillmätt i
Mobergs tidigare produktion. Inga rivna eller
klarblå himlar, inget regn om inte i samband
med skörden, ingen torka om inte för att
kornet mognat i förtid — och ont om
skogsblommor! Surapeln är då det vildaste trädet
i Vilhelm Mobergs värld. Björkskotten
användas till vispar. Doften av den onyttiga
naturen är lika frånstötande som den
»nässtickande, sötaktiga» luften kring en fullriggad
stadsdam. Adolf i Ulvaskog har besök av
svärsonen Nord, stationskarl, nykterist och
skönhetsälskande småkapitalist:
sä grönt här lyser! sade Nord. Så grönt och vackert.
— Ja, rågen brukar vara grön så här års, om en
sår tidigt, sade Adolf. I fjor sådde jag där borte,
men då gick hälften ut.
— Man kan knappt se något grannare än en sådan
här åker, menade Nord.
— Nää. Men i fjor fick jag kasta ut halvannan tunna
te ingen nötta. Jag körde opp’at å sådde vårråg i
stället.
Att tala med Adolf om jordens »estetiska»
skönhet är bortkastat. Det blir goddag
yxskaft till svar. Situationen Nord—Adolf
framför våråkern har sin motsvarighet i Olof
och konsulinnan framför Olofs maskin i
Eyvind Johnsons Slutspel i ungdomen (1937).
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0661.html
