Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Vilhelm Mobergs värld. Av Stig Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stig A hl gr en
Vad konsulinnan och Nord ha gemensamt
framgår av en analys i uppsatsen De fem unga
(Ord och Bild, maj 1938). Olof kunde hata
sin maskin. Han ägde den inte. Arbetaren
äger inte sina produktionsmedel. Annorlunda
med bonden och jorden! Vilhelm Moberg
fortsätter analysen av Adolf: »Nog var han
mera fäst vid sin jord än en fabriksarbetare
vid sin maskin. Den var tryggare än något
annat att lita till i längden. Och så framför
allt: den var frukten av många släktens
tåliga trälande.» Men har Vilhelm Moberg
glömt att, enligt vad han själv anmärkt,
knappt var femte bonde i Sverige är ägare
till sin jord? Den är frukten av många
släktens trälande, men kanske dessa släkten trälat
åt köpman Schörling i Kalmare? Håkan i
Mans kvinna liknar sig vid sina stutar i det
ögonblick de tagas i pant: »Han brukar ju
egentligen inte jorden åt sig själv, han är
i sin tur dragare åt någon annan». Nord är
en romantiker när han säger att åkern är
»grann». Men Moberg är romantiker han med,
när han säger att inget är »tryggare att lita
till i längden» än ett stycke jord. Det är
denna romantik som slår ut i full blomma i
Toringcykeln.
Man kan dock aldrig förebrå Moberg att han
förfalskat det sociala läget. Fråga en bondson
som blivit metallarbetare om han längtar
»tillbaka till jorden»! Han har med
Lo-Johanson sagt »godnatt» till den för alla
tider. Han kan hälsa på någon söndag i
månaden med sin stadsfru bak på
motorcykeln och tipsblanketten i plånboken. Han
hjälper kanske till att smörja tröskverket.
Men han längtar inte tillbaka till jorden.
Det måste en intellektuell till för det.
Tidskriftsredaktör Toring, som läser
Schopenhauer och Wells, är intellektuell.
Toringcykeln handlar således om en intel-
lektuell människas vånda i en tid av oro
och förflackning, den avser inte att agitera
för det ena eller det andra agrarpolitiska
idealet. Toring är emigranten:
I hans eget inre levde det gamla genuina oberörda
Lidalycke — utanför honom uppträdde endast nya
och främmande företeelser. Uppe i byn hade han inte
kunnat finna sig tillrätta. De nya bönderna verkade
nästan fabrikörer och industriidkare.
»Genuin» är en bædeckerglosa. Emigranten
och turisten Knut Toring sätter tre
fantasistjärnor för sina barndomsdrömars
Lidalycke. Dit vill han återvända! För att
re-kreera sig.
Rekreation men också botgörelse. Ty det
grova svarta brödet stod inte bara på
dietlistan, det var också ett sakrament. När
Knut Toring går omkring på sockenvägarna
utan att känna igen sin ungdoms ansikten,
så frågar han vart alla tagit vägen. De for
till stån med tåget. Men att så många for.
Vad lockade dem ? Å, de hade hört att
Torings Knut satt i stån och förtjänade
pengar bara på litet huvudbry.
Det var han som lossat fördämningen! Nu
skulle han reparera det skedda. Men Knut
Toring på sitt ödetorp må lyfta hur tunga
stenar som helst. Han kan inte rubba
utvecklingen. Och hans blod pulserar snabbare än
böndernas. Han är en intellektuell. Han
tröttnade på stån och for på landet. Men ska
han stanna där ? Rakt över kyrkogården,
»de dödas mark, där fädernas kroppar
upplösts i jord», går flygmaskinen mellan
Stockholm och Berlin. Avstånden har förkortats.
Knuts lilla dotter Kajsa vill resa till Salomon
-öarna på sommarlovet. Det är en bra lång
resa för en liten flicka, men frågan är om
inte hennes pappa reser längre, när han far
till sitt »genuina Lidalycke», en resa
baklänges i tiden.
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
