Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - André Maurois. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Möller
med den fosterlandslöshet, för vilken
judarnas vedersakare bruka anklaga dem.
I ett ganska väsentligt avseende verkar
Maurois mera »blond», mera nordbo, inte
bara än orientaler i allmänhet utan även än
flertalet av sina franska kolleger. Man kan
inte kalla honom sensualist. Erotiken i hans
romaner rör sig i regeln i en ganska
tempererad zon, undviker oftast det konkreta.
»Genom vissa drag påminner Rouenbon
om engelsmannen», har Maurois sagt. Hans
lärare i filosofi vid Lycée Henri IV var den
originelle Alain; Maurice Roya, som själv
gått i samma läroverk, citerar ett mera privat
uttalande av sin berömde landsman: »Tre
män ha på mig gjort intryck av att vara stora:
Kipling, Alain, Lyautey».
Genom födsel och familj etraditioner
destinerad till industriman kände sig den unge
Emile under uppväxtåren mera dragen till
lärarens uppgift. De inre strider, som valet av
levnadskall kostade honom, återspegla sig i
Bernard Quesnay och Cerele de famille. Det
förefaller knappt, som om han med någon
större saknad skulle se tillbaka på sin
ungdom eller dela de flesta människors behov
av att romantisera och idealisera den, kanske
för att kunna säga sig, att de varit lyckliga
under någon period av sitt liv. Den inre
jämvikt, den känsla av samklang med sitt
livsöde, som skulle göra André Maurois till en
av det nya Frankrikes mest harmoniska och
livsbejakande författare, inställde sig först,
sedan han funnit sin rätta verksamhet.
Maurois var över trettio år, då han
debuterade. Det är sålunda rätt förklarligt, att det
i hans vidlyftiga produktion — som även
kvantitativt börjar inta ett av de främsta
rummen bland författarna av hans släktled —
knappast finnes någonting omoget eller
förhastat. Avigsidan av detta sakförhållande
är, att hans ingivelse sällan har den
uppfriskande fläkt av omedelbarhet, jag höll på
att säga okynne, som ge de unga geniernas
förstlingsverk en säregen charme.
Bland alla hans böcker finns det bara en,
som jag skulle vilja beteckna som förfelad:
den lilla genrebilden Les bourgeois de
Witz-heim, frukten av en lustresa till hans
fäderne-provins. Den har betecknats som ett försök
till en psykologisk jämförelse mellan elsassisk
och tysk humor. Jag tror inte, att någondera
parten känt sig smickrad. Den komiska effekt
som kan ernås genom att återge dialektiska
egenheter i en gränsprovins, uppskattas av
lättförklarliga skäl inte av invånarna själva,
och det är säkert inte rätta sättet att stärka
deras samhörighetskänsla med
moderlandet. Snarare tyder det på en viss taktlöshet,
som man knappt skulle vänta hos en så fin
psykolog som Maurois. Kanske är det också ett
av skälen till att han uteslutit Les bourgeois
de Witzheim ur förteckningen över sina
samlade arbeten.
Det är väl inte otänkbart att Emile Herzog,
om hans föräldrar stannat i Alsace, kunnat
bli en introduktör och förmedlare av tyskt
andligt liv såsom Madame de Stael på sin
tid. Är det för övrigt inte en sympatisk och
naturlig form av »regionalism» hos de diktare,
som växt upp i en gränsprovins ? Vi ha
analogier på närmaste håll. Det förefaller som om
värmlänningarna skulle förstå norskt kynne
bättre än några andra svenskar, liksom
skåningarna ha större naturliga förutsättningar
att uppskatta dansk esprit och dansk
mjukhet.
Att André Maurois’ skolår förflöto i
Frankrikes gränsprovins mot England fick en
betydelse, som knappt kan överskattas —
och det inte bara för honom själv. Ingen
samtida fransk skriftställare har grundligare
satt sig in i brittisk mentalitet och verkat
flitigare för att lära sina landsmän förstå
och uppskatta den. Man kan lugnt säga, att
han för den litterära ententen spelat en roll
jämförlig med Campbell-Bannermans eller
Delcassés för den politiska.
Han har karakteriserat sig själv som
skolpojke i rader som dessa:
Jag påminner mig min iver i spel; under några m
mader föreföll mig det att kasta en boll väl och ta emot
den väl som de viktigaste saker i världen. Lättsinnig?
Ja. Kanske. Men framförallt conformist, raka
motsatsen till en upprorsmakare. Lycklig endast om jag kände
mig inramad (encadré), del av ett solitt sammanhang,
i vilket jag kunde utgöra en nyttig pjäs. Därav
behovet att vara en bra golfspelare, om jag levde bland
golfspelare, en bra filosof bland filosoferna, en bra
industrinian bland yrkesmän.
Vad han menar med conformist, förstår
man allt bättre, ju mera man intränger i
hans verk. Han har en engelsk benägenhet
att acceptera den givna verkligheten och söka
göra det bästa av den. Han tror inte mycket
på att man kan göra världen drägligare och
mänskligheten bättre med några nya
doktriner — framförallt inte med några
våldsamma omvälvningar, i en handvändning.
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
