Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - André Maurois. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
André M a u r o i s
Det kan ju inte hjälpas, att umgänget med
dem förlorat sin primör och att det bästa
materialet till största delen redan använts.
Men han introducerar bl. a. en typisk
representant för modern anglosaxisk ungdom, som
inte torde ha förlorat sin giltighet sedan
1918. Sidorna om Dundas’ kärlekshistoria med
den vackra Germaine som säljer chokolad,
gula romaner och elektriska lampor i en kiosk,
höra till de få elaka Maurois skrivit ■—• men
också till de kvickaste.
Den unge gentlemannen räknar till god
ton att ha ett kärleksäventyr i Frankrike,
liksom att jaga i Irland eller åka toboggan i
S:t Moritz. Böcker bryr han sig inte om:
men han blir efter hand ägare av sjutton
lampor. För övrigt stannar hans flirt vid
långa handtryckningar och lek med hennes
svarta bondhund Dick — den unga fransyskan
finner också sin ståtlige beundrare,
champion i boxning och fem gånger sårad, något
väl timid. Tills en granat slår ned invid
kiosken.
Germaine ger sig motvilligt iväg, men
Dundas åtar sig vården av hennes Dick.
»Han älskade hundar med en känslofull glöd,
som han förvägrade människan. Deras idéer
intresserade honom, deras filosofi var hans
och han talade med dem i timtal på ett
tungomål inte olikt en ammas.»
Varken generalen eller översten förvåna
sig, när han presenterar Dick i mässen (tänk,
om det i stället varit ägarinnan!), de gilla,
att han adopterat en hund. Trots Dundas’
förmaningar vill emellertid inte Dick låta
uppfostra sig; han ger sig till och med ut på
äventyr med okända tikar, kommer tillbaka
med trasigt öra, blodigt öga och begär under
muntert och cyniskt skall att bli insläppt.
Då måste även Dundas erkänna sin farhåga,
att han aldrig skall bli en riktig gentleman.
»Det är en fransk hund», säger general
Bramble med överseende och ledsnad.
»Vad som är intressant», yttrar i denna
bok Aurelle framför ett porträtt av Dundas,
»det är inte individen, utan typen, det är
syntesen av en hel ras och en helklass.» Så
mycket märkligare kan det förefalla att
Maurois ägnade de närmast följande åren
åt tre så särpräglade individualister som
Shelley, Disraeli och Byron.
Ingen lär väl hävda, att dessa tre herrar
äro typiska representanter för den
anglosaxiska rasen ■—• även om Napoleonstidens
engelsman var ganska olika sekelslutets.
Frappant är också, att Maurois med en viss
förkärlek kastat sig över diktare, vilkas
läggning synes stå i ganska konträr motsats till
hans egen — disharmoniska, fantastiska,
världsfientliga andar.
Maurois har emellertid själv talat om vad
som frestade honom i Shelleys livsöde, vilket
»genom ett kanske enastående mirakel var
format av naturen som en god roman». Han
tillägger:
Två kvinnor, Harriet och Mary, dela åren tämligen
lika mellan sig och ge uttryck åt två närliggande och
dock skilda nyanser i karaktären. Shelley dör ung,
vilket utesluter den mogna ålderns stagnation och
möjliggör, att tillräckligt belysa (donner les
déve-loppements suffisants) alla skeden av denna korta
tillvaro. Nog av, det är idealstoffet.
Ariel ou la vie de Shelley, som kom ut
1923, väckte stort litterärt uppseende. En
entusiastisk kritiker (Bernard Fay) skrev att
Maurois »funnit en på samma gång allvarlig
och smidig form för biografi, lättläst men
substantiell; han skapade sig på detta sätt ett
världsrykte och en litterär ställning, genom
sitt omfång analog med Voltaires». Även
Thibaudet nämnde stormästaren på Ferney,
dock utan att jämställa de både herrarna:
men deras universella nyfikenhet, deras
klarhet och deras blandning av borgerlig klokhet
och oemotståndligt intresse för samhällets
olycksbarn utgjorde gemensamma drag.
Det är nog riktigt, att André Maurois är
samtidens utlöpare av den klassiska
höjd-linje inom fransk litteratur, vars högsta
toppar i de föregående seklen burit namnen
Voltaire och Anatole France.
Några granskare ha betecknat Maurois
som skapare av den genre Ariel företräder
och som kom så starkt på modet under
1920-talet — andra nöja sig, helt säkert riktigare,
med att säga, att han rehabiliterat den. Själv
tycker Maurois inte alis om, att man
betraktar hans litterära biografier som romaner.
I en känsla av att Ariel dock i viss mån
kunnat ge fog för en sådan missuppfattning,
kanske också för att ta bestämt avstånd
från sina efterliknare, lade han i sina följande
levnadsskildringar an på en stramare och
exaktare behandling av ämnet. Och dock
är Disraeli säkerligen den, vars livsöde han
haft svårast att följa med kylig
objektivitet.
La vie de Disraeli är historien om den
intelligente och omåttligt ärelystne judepojken,
som redan i skolan får känna vad det vill
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
