Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - André Maurois. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Möller
säga att vara en mörk, främmande fågel,
och som har de solidaste fördomar att
övervinna i lordernas, bördsstolthetens, den
stränga etikettens land, innan han själv
blir lörd, brittisk premiärminister och
Glad-stones överman. Att han var en dandy med
fallenhet för lysande färger (»han infann
sig hos Caroline Norton iklädd en svart
sammetsrock, mörkröda, guldbroderade byxor
scharlakansröd väst och gnistrande ringar
ovanpå de vita glacéhandskarna»), koketteri
och utmanande spiritualitet, och att han
gjort sig skyldig till ett par romaner minskade
inte hans handicap. Och man förstår, att
den unge semiten, som vid tjugoett års
ålder köpte sig en plats i parlamentet, tveksam
om han skulle bli tory, whig eller radikal,
verkade alltför mycket arrivist för att vinna
partiledarnas förtroende. . .
Vad man skulle önska något bättre
besked om, är hur Disraelis politiska och
mondäna extravaganser egentligen finansierades
under de år, då han hade skulder upp över
öronen och inga inkomster.
Men detta arbete skildrar inte blott en
lysande och originell personlighet, om vilken
det deklasserade ordet charmör säkert vore
på sin plats. Det ger därtill en ovanligt
roande och lärorik översikt av Englands
politiska, särskilt parlamentariska
utveckling under mer än ett halvt sekel. Den som
intresserar sig för sådant får en inblick i
engelskt societetsliv, som kompletteras av
Maurois nästa biografi.
Det var studiet av Shelley som helt
naturligt ledt honom till Byron. Just vid det laget
inföll emellertid hundraårsminnet av
dödsfallet i Missolonghi — och i stället för att
påskynda sitt redan påbörjade arbete,
uppsköt Maurois det tills vidare.
Med Ariel hade han enligt sin egen
bekännelse velat döda romantikern inom sig. I
Disraeli fann han en romantiker, som på
samma gång var en handlingens man. Men
därjämte ville han hävda en politisk åskådning
grundad på stark respekt för traditionen och
för vad mänskligheten ’byggt upp i det
förflutna, men med omtanke om alla människors
lycka (själva ordvalet för Spencer och Mill
i tankarna). Reformer utan revolter!
Vid ett historiskt tillfälle dömdes några
arbetslösa, vilka förstört de maskiner som de
ansågo ha berövat dem och deras familjer
brödet, till döden. Den man som i
parlamentet uppträdde mot detta utslag av gammal-
kapitalistisk grymhet var Disraeli — och den
gången talade han inte för applåd.
Innan det stora verket om Byron kommit,
hade Maurois hållit en serie föredrag i
Cambridge över ämnet: Synpunkter på biografien.
Som det första kravet uppställde han
objektiviteten: levnadstecknaren får icke gå till
verket med någon förutfattad mening.
Jag vill försöka teckna ett sant porträtt. Hur skall
det bli? Det vet jag ingenting om. Jag vill inte veta
det innan jag har det färdigt. Jag är redo att acceptera
det sådant ett långt betraktande av modellen visar
mig det och att retouchera det så ofta jag upptäcker
nya fakta.
Med boken om Byron ville Maurois själv
desavouera boken om Shelley. Maurice Roya
anser att den förlorat den eggande charmen
hos Ariel och Disraeli. Han liknade den
vid en gradualavhandling i vilken det bara
fattas fotnoter på varje sida och återger ett
rykte, att Sorbonne varit benäget att
utnämna författaren till hedersdoktor.
Jag misstänker dock att en opponent skulle
finna en hel del att anmärka på Byronboken.
Kronologien är på sina ställen oklar, och trots
detaljrikedomen saknas inte luckor:
författaren glömmer exempelvis att berätta om
att George Gordon och hans halvsyster
Augusta gjort varandras personliga
bekantskap före brevväxlingen 1801.
För min del finner jag Byronboken
glänsande och nästan lika överlägsen Ariel som
»Don Juans» diktare var överlägsen »Alastors»,
»denna änglagestalt som med sina glänsande
vingar piskade tomma rymden».
De båda släktkrönikor som fylla bokens
första kapitel ge verkligen viktiga bidrag till
förståelse av Byrons arvsmassa, och därmed
till hans diktning. Av lorderna Byron —
befryndade med de franska markiserna Biron,
därav namnets stavning i valspråket »Crede
Biron» — hade en dräpt sin granne efter
en ordväxling, en hade varit excentrisk till
vansinnets gräns, Georges far övergav
modern efter att ha ruinerat henne och slutade
sina dagar i djupaste misär. Vad skaldens
skotska möderneätt angår voro anorna ganska
tragiska: William Gordon drunknade,
Alexander Gordon mördades, John Gordon blev
hängd för mordet på lörd Moray 1592, en
annan John Gordon blev hängd för att han
deltagit i mordet på Wallenstein. Maurois
använder ett ganska milt uttryck, när han
säger: »På så sätt hade ett laglöst släkte av
ädelt blod uppstått.»
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
