Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - André Maurois. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur
Möller
tåget ge order om att spänna från några
oroliga hästar. Privatim kallade han sin
epikureiske morbror med namnet på
avgrundens furste, medan Edward nöjde sig med
att ironiskt benämna den turbulente
kejsaren »mon célèbre neveu».
Och vilken rad av pittoreska original är
det inte som passerar revy i kapitlet om
partierna och deras ledare. Den klumpige jätten
Salisbury, som alltid såg ut att ha sovit i
kläderna, som inte kände namnen på
partimedlemmarna, som öppenhjärtigt yttrade,
att han »inte hade den ringaste önskan att
tillmötesgå Irlands naturliga krav», som
älskade att bo i Frankrike och läsa Greven
av Montecristo, men under Fashodakrisen
yttrade till franske ministern: »Ja, ja, ni har
rätt, men ni får ge er iväg!» Hans elegante
nevö Arthur Balfour, kallad Vackra Fanny,
som steg upp vid tolvtiden, aldrig läste en
tidning och i det hela taget var en loj men
spirituell snobb i Oscar Wildes decennium.
Hertigen av Devonshire, som brukade säga:
»Det är kanske klart, men jag begriper det
inte», och som gäspade under sitt eget
jungfrutal i parlamentet. Campbell-Bannerman,
som älskade Frankrike så högt, att han for
över Kanalen bara för att få luncha vid buffén
i Calais och vars favoritförfattare var Anatole
France.
I det hela taget tyckas anmärkningsvärt
många av Edwards ministrar varit francofiler,
medan Victorias och Alberts stränga
religiositet hade gjort fromheten fashionabel i
England — tyvärr även skrymteriet. Det
säger sig själv, att Maurois har en viss faiblesse
för den monark, som väl kan betecknas som
ententens skapare. Hans framställning av
bokens centralfigur är sympatisk, men den
är ingen panegyrik.
Maurois’ senaste arbete med engelsk
ämnessfär är en litterär essaysamling
Magi-ciens et logiciens från 1935. Den börjar —
som man kunde vänta — med Kipling och
slutar med Aldous Huxley. Den princip han anger
för urvalet är karakteristisk nog: »jag har
vinnlagt mig om att välja sådana författare, som
inte blott tillfört sin generation en
förströelse, utan en filosofi».
När Maurois lutar åt att ge Huxley ett visst
företräde framför Anatole France, därför
att han besitter en massa biologiskt och
tekniskt vetande, medan den franske
mästaren bara hade »une parfaite culture classique»,
tycks han mig dock gå något för långt i
courtoisie mot sina vänner engelsmännen.
Utrymmesskäl hindra mig att gå in på
biografierna över Voltaire — som är mycket
lämplig för den som inte känner till ämnet,
men knappt ger något nytt — och över
Turgenjev. Ännu mindre kan det bli fråga
om någon analys av Maurois’ romaner, en
för en. Den halvt självbiografiska Bernard
Quesnay har förut omtalats. En säregen
charme har i mitt tycke debutromanen med
titeln Ni ånge ni bete, där författaren från en
gammaldags normandisk idyll för oss in i
februarirevolutionens Paris.
Den objektiva inställning, som Maurois
ålagt sig mot de verkliga hjältarna i sina
biografier, iakttar han även mot sina egna
diktade figurer. Han håller inte domedag
med dem — diskussionen får i regel utgöra
svar på frågan. Le cercle de famille utgör
ett gott exempel. Än mera representativ
förefaller mig dock L’instinct du bonheur,
som i själva sin titel innehåller en mauroisk
paroll. Får man tro Roya har den tillkommit
delvis som en replik till den av honom för
övrigt varmt beundrade Mauriac, som talar
om »olyckans passion, den envisaste av alla».
Maurois förkunnar häremot glömskans
evangelium: »Vad det förefaller svårt, omöjligt att
glömma, och vad det är lätt när, som det
blev för mig, hela livets dekor fullständigt
ändras.»
För den som vill ha en nyckel, en
introduktion till Maurois’ verk skulle jag vilja
anbefalla en liten volym, som han kallat
Sentiments et coutumes. Redan titlarna på
dessa fem »konferenser» ge en smak av
1700-talets i Frankrike aldrig helt förgätna
levnadsvisdom och levnadskonst. Och jag skulle
gott kunna tänka mig, att mer än en
anhängare av Maurois’ humana, måttfulla,
vilje-betonade livstro använder den som
bre-viarium.
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
