Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Bertil Malmbergs essäer. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertil M alm bergs essäer
Av Olof Lagercrantz
ERTIL MALMBERGS betydelse för
detta årtiondes svenska kultur kan knappast
överskattas. Bara det att hans drag äro så
markanta, hans personlighet så särpräglad och
hans stil så genomarbetad och värdig gör
honom till en ovanlig och stimulerande
företeelse. Många moderna författare förefalla
att i anden leva i en rävlya med många
utgångar. De hålla vägarna öppna åt alla håll
och ha möjlighet att klara sig helskinnade från
vilket håll vinden än i framtiden skulle blåsa.
Malmbergs väg synes ligga rak och
ödesbestämd. Man har den känslan, när man läser
hans dikter och hans essäer, att de
framtvingats av hemlighetsfulla och obevekliga lagar,
som ingen makt i världen kunnat ändra.
Redan på en av de första sidorna i hans
essäsamling Värderingar finnas några ord
sammanställda, som förträffligt
sammanfatta hans väsen och hans syn på sin uppgift
som diktare. De äro: andakt, gripenhet,
värdighet, förakt. Som man ser otidsenliga
ord med lågt värde på dagens journalistbörs,
men ändå ord som transsubstansierade i en
människa och hans verk ha en mäktig
förmåga att gripa och egga. Malmberg vill vara
för Sverige vad Stefan George varit för
Tyskland. Han vill utslunga sitt förakt mot det
»stil- och formlösa, kvantitetsdyrkande, tomt
vetenskapliga» i tiden. Som en kontrast mot
dagens brokiga virrvarr och osäkerhet vill
han bygga upp både sin livsstil och sin
ordstil så monumentala och värdiga som möjligt
och först och främst vill han i andakt och
gripenhet lyssna vid livskällorna efter de
sammanhang, som den moderna
mänskligheten utan »myt och ande» förlorat kontakten
med.
Malmberg är en bärare av det bästa arvet
från vår 90-talsdikt, en lärjunge till den
Nietzsche som såg konstens upphov i en
sammansmältning av det apolliniska och det
dionysiska i vårt väsen. I en formfulländad essä,
Diktaren och hans demon, drar han upp
grundlinjerna för dessa två poler i människosjälen
mellan vilka konstens gnista springer fram.
Varje gång han närmar sig aktuella kultur-
problem söker han roten till det onda i det
förhållandet, att mänskligheten tappat bort sitt
väsens Pan, de mörka kaotiska makterna
på livets skuggsida, vilka i sin ursprunglighet
ensamma äga kraft att förnya livet. Så menar
han att kristendomen förlorat sitt grepp
om själarna, därför att den avsvurit sin
kunskap om den underjordiska världen. Det blir
diktarens plikt att återställa balansen mellan
det klara dagsljuset och det nattliga mörkret.
När det gäller kristendomen gör sig
Malmberg måhända skyldig till en alltför stor
förenkling. Man märker det, när man läser hans
kritik av Hans Ruins stora verk Poesiens
mystik. Ruin har, enligt Malmberg, satt
likhetstecken mellan diktarens och mystikerns
upplevelse av tillvarons innersta kärna, av
det gudomliga, och därigenom ej kommit
till någon förståelse av »det egentligt mystiska
hos poesien», dess pendling mellan ljus och
natt, mellan höjd och djup, mellan
morgon-och aftonrodnad, dess bedräglighet och
tjusning, dess lockande och farliga demoni.
— Ska detta vara huvudanmärkningen, så
frågar man sig, när den fromme blivit befriad
från sina tvivel, när han opererat bort den
sida av sitt väsen som i dystra stunder viskar
till honom att hans Gud är ett bedrägligt
sken, att djävulen måhända lagt ut snaror för
honom även när han är försjunken i vad som
till synes är den innerligaste gudsförening.
Att det nietzscheanska problemet är
ständigt aktuellt för Malmberg och ej endast
föremål för hjärnans spekulationer behöver man
ej betvivla. Man minns några rader ur hans
förra diktsamling.
Drag mig ur rummets skugga
i lampans ljuskrets in.
Håll mig hårt och försäkra,
att jag är din.
Jag har så sällsamma tankar,
som icke passa här,
så bleka, så otillåtet
väsenslösa begär.
Malmberg är ständigt på väg in mot
lampans och kärlekens, mot klarhetens och
konstens ljuskrets och ständigt också på väg ut
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
