Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Modern österrikisk litteratur. Av Ernst Beier. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst B e i e r
Karl Schönherr.
Tyrolen 1867 nu lever i Wien. Medan
Schnitzler och Hofmannsthal skriva bildade
människors förnämt aristokratiska tyska, diktar
Schönherr sina verk på sin tyrolska hembygds
kärnkraftiga, oförfalskade dialekt. Det
bekommer honom ingenting att hans dramer —
han skriver endast teaterstycken — icke bli
förstådda utanför den österrikisk—sydtyska
språkstammens område, att de knappast äro
möjliga att översätta till främmande språk.
Han skildrar sitt tyrolerfolks liv och strider
genom århundradena, enskilda människors
och hela folkets öden. Schönherr är en av de
största tyska teaterdiktarna, hans stycken
äga en oerhörd kraft och göra den starkaste
verkan. Hans figurer äro aldrig litterära
schabloner, artificiella produkter av en hjärna,
utan gestalter av kött och blod, fulla av liv
och äkta natur. Därvid behandlar han icke
frågor som kastats fram under en bestämd
tid och icke längre intressera senare
generationer. Hans problem äro, såsom alla stora
diktares, människornas och folkens eviga
frågor. Hans stil har en otrolig knapphet,
klarhet, sparsamhet med ord, och just
därigenom når han den största verkan. Denna
strama pregnans söker Schönherr genomföra
icke blott i stilen utan i skådeplatserna och i
handlingen själv. Han ville bevisa och har
bevisat, att det icke behövs något uppbåd
av handlande personer, kostymer,
dekorationer, för att uppnå varje tragedis mål,
katharsis. I en av sina starkast gripande
pjäser, Der Weibsteufel, ställer Schönherr
endast tre personer på scenen, och dock
upprullar sig det eviga dramat om kvinnan
mellan två män för våra ögon i ett tempo som
nästan tar andan från oss. Likaledes har
Schönherr i ett av sina senaste verk,
Kinder-tragödie, endast tre personer, och i Es spela
bara två — man och kvinna. »Det» är det
ofödda, barnet, om vars öde det är fråga.
I form och problemställning är Schönherr
långt före sin egen tid; han är en av
pioniärerna för den moderna diktningen och yngre
än mången bland de till åren unga författarna.
Därtill är Schönherr en utomordentligt
självkritisk konstnär, som blott för några få år
sedan helt och hållet omarbetade två av sina
förstlingsverk, Judas von Tirol, som behandlar
förräderiet mot Andreas Höfer, Tyrolens
frihetshjälte 1809, och Herr Doktor, haben Sie
zu essen?, en pjäs som skildrar nöden inom
de intellektuella yrkena.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
