Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke Holmer
ställning till färgen ha nyligen utförts av en
svensk psykiater, B. J. Lindberg, som
upprättat vissa statistiska tabeller och grafiska
kurvor över de svar han erhållit från olika
kategorier: barn, vuxna, flickor, pojkar,
neurotiker. Det har gällt för de utfrågade att
avgöra olikheten mellan två figurer av stor
likhet men dock med tydliga differenser i
fråga om färg och form. I vissa fall gick
färgens, i andra fall formens olikhet tidigast
upp för den tillfrågade. Själva försprånget gav
Lindberg nyckeln till förståelsen av olika
typers reaktion vid särskiljandet av figurerna.
På grundval av ett stort antal svar har han
trott sig kunna konstatera att t. ex. 75 proc.
av de 7-åriga barn som undersöktes, voro
»färgbarn»: de fastnade för färgdifferensen.
Blott 25 proc. av de normalt utrustade vuxna
visade samma tendens att premiera färgen.
De övriga, hela 75 proc., löste problemet
genom analys av formen. Genom ihärdiga
experiment bland besökare på
Nationalmuseum skulle man alltså till slut kunna på
statistisk väg få fram två besökargrupper,
den som söker färgskimret i salarna och den
som främst är på jakt efter den klara, fasta
formen. Svårast vore väl att fixera antalet
på dem som reagera lika starkt för både
färgens och formens egenheter.
Ett konstpsykologiskt problem av stort
intresse är det som sammanhänger med den
svenska naivismens genombrott i måleriet.
En av våra kritiker har vid presentationen
av Hagalundsmålaren Olle Olssön kommit
med den förbluffande anmärkningen, att
denne självlärde konstnär representerar »den
svenska naivismens tredje generation». Det
har redan gått cirka tjugo år, sedan
konstnärer av Hilding Linnqvists, Börjes och
Hallströms typ först förälskade sig i Stockholms
förorter och med naivt poetisk känsla pillrade
ut på duken alla de banala detaljerna i vilken
bakgård eller kåksamling som helst. Tio år
senare började Sven Erixson göra sig gällande
med sin fräckt spontana penselföring och sin
klangfulla kolorit. Ett »färgbarn» utan tvekan.
Och nu leker Olle Olsson ytterligare tio år
senare med gavlar, verandor, soptunnor och
annan färgglad bråte i Hagalund.
Det måste finnas någon ännu outforskad
grund till denna vår favorisering av
konstnärer, som blanda realistiska iakttagelser med
sällsamma färgeffekter och som upptäcka
sagoriken en kvarts bussväg från Stockholms
City. Vända de sig till de 75 procenten
7-åringar, som kvickt anamma en färgeffekt,
eller piska de sin persiskt brokiga
matsalsmatta framför ögonen på de 25 proc. vuxna,
som känna starkare för färg än för form?
Olle Olsson gör varje dag nya upptäckter bland
de vardagligaste ting och bakom de tristaste
staket. Hans utställning i Färg och Form
tydde på outtömlig bildfantasi. En av hans
tavlor ambulerar nu på Riksförbundets för
bildande konst utställning i Stockholms
folkskolor, och vem som helst kan utan statistik
konstatera, att barnen fatta intresse för hans
färgkonst.
En annan konstnär med den naiva
enkelhetens charm är Einar Jolin. Men det är en
enkelhet och en naivitet av betydligt mera
finslipat och artistiskt slag. Hans utställning
i Galerie Moderne rymde många nya utsökta
arbeten. För varje år framträder Jolin med
allt tydligare accent, allt klarare prägel av
konsekvent stilkonstnär med dragning åt
Österns ideal. Vem kan ställa samman ett
renare stilleben än han i modern svensk
konst? En blomma, en dolk, en japansk
ansiktsmask — inga märkvärdiga ting, men
för Jolin betyda de ständigt nya upptäckter,
då han sätter in dem som ornament i en
asketiskt åtstramad komposition. Denne
modernist böjer sig i större vördnad för gammal
konst än vad de göra, som i alla väder plädera
för »den gamla goda konsten». Och hans
respekt för Stockholms stadsbild är av
sällsynt halt. Han upptäcker totalitet och
grundlinjer; och det är inte ett konstnärligt fel,
att han av bussar och spårvagnar gör ornament
istället för riskabla fartvidunder i realistiskt
trafikvimmel. Ett österländskt lugn
utmärker polisen i en jolinsk stockholmsbild. Under
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
