Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Grevliga hovet. Interiörer från Carl Gustaf Tessins Åkerö. Av Sigrid Leijonhufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid Leijonhufvud
ur kammare i kammare, har alltsingen
svullnad och tyckes vara ifrån sin dödeliga
plåga befriad.»
Clautand var sydfransos och katolik men
tillhörde de kätterska jansenisterna, något
som utan tvivel spelade en viss roll både
för hans landsflykt — han hade haft
anställning i England, innan han kom till
Stockholm — och för vad som nu inträffade.
När hovmästarens tillstånd fram på
senhösten åter försämrades och han kände
döden nalkas, anförtrodde han nämligen
Tessin, att han blivit övertygad om den
evangeliska lärans sanning och önskade
besegla sin bekännelse genom att gå till skrift.
Tessin lät omedelbart sin huspräst magister
Ennes, en av Clautands grannar i flygeln,
anställa ett förhör med den
sjuttioåttaårige konvertiten, som ännu var »munter,
vänlig och talsam», och sände därpå brev
till Bettna efter prosten Widberg, som mot
aftonen samma dag kom till dödsbädden
med sakramentet. Efter den heliga
handlingen tillhörde Clautand församlingen och
kunde få sin sista önskan uppfylld att efter
döden vila i Bettna kyrka näst intill
Åkerö-graven.
»Min gamle Clautand», som Tessin säger,
dog på kvällen den 16 november 1762 och
klockan nio om morgonen den 18 »bars
gubben till sin vilostad». Han hade
testamenterat sin kvarlåtenskap till änkor och
faderlösa i Bettna och anförtrott Tessin
sin förseglade koffertnyckel. Av pengar hade
han endast sex plåtsedlar — Tessin visste
att »några hans landsmän i Stockholm voro
hans iglar» •—• men gubbens övriga
tillhörigheter såldes på auktion och de
influtna medlen, över tusen daler
kopparmynt, anslogos av Tessin till inköp av
sängkläder för »fattigstugan». Så gäldade
syd-fransosen sin tacksamhetsskuld till den
avlägsna nordiska bygd, som blivit hans
ålders tillflykt.
Utom den franske hovmästaren hade
Tessin tidigare haft även franska kockar i
sin tjänst. Den siste av dem — hans namn
var Hupé — tillträdde sin anställning på
hösten 1757 i Stockholm men den blev
inte långvarig. Redan följande vår i början
av juni betalade Tessin ut respengar åt
honom och gör i sammanhang därmed en
besk reflexion:
Sal. kongl, rådet greve Wrede sade ofta: Finska
räntor och fransyska sängar! han var rik. Huru
mycket mera må jag utropa: Fransysk kock och
knapp inkomst! Denna unga matlagaren bar
broderade västar, höll gästebud i sin kammare,
kunde ej vänja sig vid svensk mat och tålde
inga talgljus.
Då var det lugnare att ha en svensk
kock, särskilt en som var »barnfödd» i huset
och gift med f. d. huspigan. Så var
förhållandet med mäster Westberg. Hans far,
som var jägare, hade drunknat vid Boo på
Värmdön och sonen, som uppkallats efter
Tessin, då ägare till Boo, hade fått sin
uppfostran i hans hus. Då kocken dog i
lungsot på Åkerö vid endast trettiosju år,
antecknar Tessin i sin dagbok:
Han var ganska snäll i sin konst, from till
sinnes, sedig och ärlig i leverne, tjänte av kärlek
för husbondfolket, lydig, sparsam, nykter, nöjd
och trogen. Hans änka, av ett och samma lynne
som han, blir i vårt bröd, så länge vi själva något
have. Hon är enslig, barnlös och tarvar tröst.
Tessin höll sitt ord. Ännu sista året han
levde var kockens änka kvar på Åkerö.
Det ser ut som om Tessin efter
Westbergs död på sitt eget hushåll velat
till-lämpa den iakttagelse, som han en gång
anförtrott sin dagbok, att det är bättre att
ha kokerskor än kockar. I alla händelser
hade Åkerö herrskap, då de på våren 1767
väntade franske ambassadören baron
Breteuil till sig på besök, ingen kock och
räddades ur förlägenheten vid detta
enastående tillfälle genom att niècen grevinnan
Törnflycht lånade dem sin. Något senare
talas det dock i Tessins dagbok om en ny
kock, som den första oktober 1769 i Åkerö
sal i mycket kyrkfolks närvaro
samman-vigdes med huspigan.
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
