Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hur såg Livia, Augustus’ gemål, ut? Ett bidrag till tvåtusenårsminnet. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Hjertén
Tiberius.
Lateranmuseet, Rom.
fram positionen till den även enligt min
mening riktiga punkten.
En jämförelse med kolossalstodens
Ti-beriusansikte är alltså lätt att verkställa
på ort och ställe. Ännu mer givande och
intressant utfaller en jämförelse med den
här återgivna, sittande Tiberiusstoden från
Caere, som är en av Lateranmuseets skatter.
Detta underbara huvud, ett odisputabelt
Tiberiusporträtt, som aldrig varit brutet
från bålen och företer stor likhet med
myntbilden av den unge kejsaren från år 15
— alltså strax efter tronbestigningen —
är det både vackraste och i uttrycket
mildaste Tiberiusansikte som kommit till
vår tid. West har i sin bekanta bok om
den romerska porträttkonsten formulerat
en god sammanfattning av det intryck av
människan Tiberius som de bevarade
porträttbilderna av denne bibringa oss.
De tala, enligt denna, om »en allvarlig,
bitter, men synnerligen duktig, klok och
kallt plikttrogen man, utan genialitet, utan
äregirighet och utan kärlek». Denna
karakteristik synes mig passa förträffligt in på
samtliga Tiberiushuvuden •—■ utom detta
enda. Här finns ett juvenilt, nästan
kvinnligt vekt drag, något av det man väntar att
finna hos en ung regent, som nyss bestigit
tronen med de bästa föresatser. Just
därför passar det allra bäst som
jämförelseobjekt med en ungdomlig bild av hans
berömda moder.
Vid det första jämförande ögonkastet
frapperas man måhända av vissa starka
divergenser mellan dessa två ansikten.
Av den aristokratiska, lugna och
imponerande höghet och skönhet, som präglar
detta Tiberiushuvud liksom nästan alla
bevarade sådana, finns just inte mycket
hos modern. Hennes ansikte på
Neapelbilden är ett rörligt, expressivt, allt annat
än högtidligt kvinnoansikte, snarare
sinnligt behagfullt än majestätiskt imponerande.
Det har mycket mer av det evigt kvinnliga
än av det sublimt oberörda. Gör det
rättvisa åt Livias berömda skönhet, förhärligad
ännu då hon fyllt sjutti år av den store
konnässören Ovidius och jämförd med
Venus’ däjlighet, efter vad det förefaller
inte enbart av devota skäl? Knappast.
Mot sonens når det i varje fall inte på långt
när opp ur skönhetssynpunkt. Men detta
förhållande motbevisar ju ingalunda
härstamningen. Varje människa är en
produkt av två faktorer. Någon bild av
Tiberius’ fader, Claudius Nero, är mig
veterligt icke känd. I varje fall fanns där en
annan familjegren, som bar tillnamnet
»Pulcher», »de sköne».
Jämför man åter de konstitutiva
dragen i dessa två ansikten — och det är
givetvis det riktiga, då det gäller att fastställa
ett förhållande av mor och son — så
frapperas man minst lika mycket eller mer
av nästan fullständig identitet. Där finns
hos båda samma breda, monumentalt
välvda panna, vittnande om hög
intelligens, samma fria, vackra ögonställning,
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
