Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emil Kléen. Vid 40-årsminnet av en bortglömd poet. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emil Kleen
underlägsna »La Mer» (1886), ur hvilken han
gjort ett par lyckade översättningar. Man
skulle med skäl ovanför Kléens egna
sen-sualistdikter från denna period kunna sätta
Richepins inledningsdikt »Déclaration» (i
»Caresses») vars första strof i Kléens
översättning lyder:
Den kärlek mig bränner, den kärlek jag trår,
det är ej en kysk och platonisk skär,
men dristig och glödande varm den går,
en jordisk kärlek, ett jordiskt begär.
En annan Baudelaireimitatör, som ivrigt
sysselsatte Kléen, var Rollinat, än mer än
den föregående okänd för svensk publik. Den
ohöljda cynismen och de makabra
skräckmålningarna i dennes stora diktsamling »Les
Névroses» (1883) smittade honom till djärva
efterbildningar och kom honom att hylla
Rollinat i en talangfull sonett, som till fullo
bekräftar inlevelsen i denna poetiska
återvändsgränd:
Ali smärtans skri du lagt i Les Névroses:
en likblek kvinna, sidenrob som frasar,
den levande begravnes kval; jag fasar
för dina syners svarta skräckhypnos.
Där är ej själ som ej av våndan nås,
inunder dödens klack var bröstkorg krasar,
det kött som sammet var sig ruttnat trasar,
men än i graven neslig lusta trås.
I spasmens kramp vi vältra oss som djur,
bland grändens dunkel mördarn står på lur;
vid toner av Chopinska Marclies Funèbres
en dödsdömd värld mot graven långsamt går,
absintberusad, stinkande av sår,
och bakom tätna hotfullt Les Tenèbres.
Den oupphinnelige mästaren var och
förblev dock Baudelaire; han är, Swinburne
undantagen, den skald som satt djupast spår
hos diktaren Kléen. »Den morbida
sensibiliteten i ’Les fleurs du mai’, dessa närvöst
skälfvande foster af en subtil
diktarindivi-dualitet, dekadenskynnet som lyser ut öfver
allt, i stilens originella blaserthet, i de
skildrade situationernas kyniska vemod, i
tankarnes melankoliska öfvergifvenhet eller
lasciva rouéabandon» — Kléen riktigt frossar i
ordmålerier, då han nämner Baudelaire, »den
mest markerade dekadensprofil, någon tid
och någon litteratur haft att uppvisa». Sin
beundran för denne har han, förutom i
mängder av otryckta Baudelaireimitationer
och dikter till hans ära, visat i sin essay i
Varias dec.-nr 1898 och ej minst i ett flertal
goda översättningar: »Altanen», »En natt
jag låg där hos en kall judinna», »En tiggerska»,
»Exotisk parfym», »Jettinnan» samt
prosadikterna »Narren och Venus» och »En
he-misfer i ett hår», alla gjorda med finess och
inlevelse, fullt jämförbara med en Hjalmar
Gullbergs eller Erik Blombergs senare
översättningar.
Ytterligare ett namn skall här nämnas:
Swinburne, vilkens rytmiskt nyskapande
och lidelsemättade poem via Danmark från
c:a 1880 utövade en viss attraktion på en
del modernt orienterade svenska författare.
Hur egendomligt det än låter, tycks Wirsén (!)
ha varit den förste, som fäst
uppmärksamheten på honom i sin Prolog 1878. (Se Castrén,
a. a. s. 443 ff.) Hos Levertin, Stella Kleve
och Per Hallström förmärkes ett sympatiskt
intresse för Swinburne, vilket samtidigt
flammar upp i full lidelse hos Kléen. Vad som
dragit Kléen till den franska fin de
siècle-lyriken, var det dekadenta svårmodet, de
absintberusade septemberstämningarnas
nir-vanafärgade nihilism i ett symbolmättat,
kräset språk. Hos den anglosachsiska
motpolen Swinburne eggas han av innehållets
revolutionära frihetspatos, den ateistiska
obändigheten, skönhetsbegäret, den
smärt-fyllda venusdyrkan och ej minst av
rytmernas stormbrusande fyllighet. Dikter som
»Dolores», »Hymn to Proserpine», »Laus
Veneris» och »Ave atque vale» ha givit näring
åt mycket, som låg latent i hans eldfängda
skaldesjäl. Den kosmiska livskänslan i några
av Kléens centrala dikter, »Livets hymn» och
»Ur mörkret», vibrerar med en röst, som är i
nära släkt med Swinburne (såsom även
Herr lin på ett ställe klart antytt).
Oaktat den Kléenska dikten åren närmast
fore 1890 är till brädden rågad med
franskengelska påverkningar av nämnt slag, kan
man likväl ifrågasätta, om denna period hos
honom blev synnerligen mera än ett
ungdomssvärmeri, visserligen tydligt återverkande,
men i alla fall mot denna hektiska bakgrund
i hans senare dikter upplöst i förvånansvärt
dämpade tongångar i traditionell svensk stil.
Men för den rätta förståelsen av denna senare
och mognare diktning, och framförallt som
belägg för att nämnda strömningar också i
vårt land verkligen haft åtminstone en
hängiven lärjunge, har det varit nödvändigt att
här så pass utförligt peka på dessa tidiga,
sedan mera sparsamt flödande
inspirationskällor, som ge lösningen till så mycket, som
annars lätt misstolkas, och misstolkats, hos
42—Ord och Bild, 47:e årg.
65 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
