Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Emil Kléen. Vid 40-årsminnet av en bortglömd poet. Av Simon P. G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Simon P. G. Bengtsson
Kléen. Att inte heller han, trots ivriga
försök, lyckades fullfölja sina intentioner om
en regeneration av den svenska dikten med
hjälp av utländska förebilder på modet får
sin naturliga förklaring i den inhemska
pånyttfödelsen i rakt motsatt riktning under
90-talet. Men det är en annan historia.
För att i görligaste mån kunna förverkliga
sina planer hade Kléen två möjligheter att
välja emellan: att få sina diktmanuskript
antagna av något förlag och att söka starta en
tidskrift som plattform för de nya idéerna.
Ständigt funderar han på en svensk tidskrift
i stil med Revue Indépendante, som skulle
representerats av bl. a.
Ola (Hansson), Stella (Kleve) och Strindberg, det
yngsta Danmark, das jüngste Deutschland, les
sym-bolistes franfaises, hvart och ett lands författare på
sitt språk. Inga Geijerstammare eller Tor Hedbergare,
inga Snoilskyidioter, möjligtvis en Bååth. Men dikter
af Ola, noveller af Stella, essayer och prosapoem, då
och då en panteistdikt af undertecknad. Och Framåt
vore ju lämplig att ta öfver.
Emellertid fick Kléen ännu ej någon
diktsamling förlagd, och de löst utkastade
tidskriftsplanerna strandade tills vidare. Först
1892 lyckades lundakotteriet realisera dessa
på skilda håll närda tankar i
studentkalendern Från Lundagård och Helgonabacken,
som utkom i fyra årgångar, fast då efter helt
andra riktlinjer. ■—–-Dessförinnan hade
Kléen emellertid fattat ett för hans framtid
avgörande beslut. Hellre än att helt uppslukas
av de vaga stämningarnas
personlighetsupplösande känslorus rycker han sig lös från
parasittillvaron i en i längden ofruktbar miljö
och söker aktivera sig i hårdare förhållanden.
Han tar steget över i dagspressen, i vilket
yrke han finner sitt slutgiltiga
verksamhetsfält.
Alldeles obekant med journalistyrket var
han ej. I mindre tidningar i Eslöv och Lund
hade han redan gjort sina första lärospån,
då han våren 1890 tillträder en fast plats i
Nyaste Kristianstadsbladet. (Hans
efterträdare här blev ingen mindre än Hjalmar
Söderberg.) Därefter verkar han i olika
tidningar i Lund och Stockholm för att slutligen
hamna i Malmö. Kléen blev enligt
samstämmiga omdömen en god tidningsman i den
liberala pressen, en vaken, mångkunnig och orädd
arbetare i upplysningens, humanismens och
kulturradikalismens tjänst. Med Fröding,
som ungefär samtidigt innehade en liknande
befattning i sin småstadstidning,
överensstämmer han i den öppna och ärliga
livssynen och i kampen för gemensamma
kulturideal; men han är långt mindre än denne
någon tillvarons utlänning, han är ytligare
men snabbare i sin receptivitet för vad som
rör sig i tiden. — Det mest bestående värdet
i detta hans rastlösa och mångskiftande
tidningsvärv ligger i hans litteratur- och
kulturkritiska artiklar, där han företräder en typ,
som välgörande bryter av mot de många
kotteribetonade och till sin andliga horisont
ganska snävt begränsade gelikarna i facket.
Hans värderingar av den betydelsefulla
svenska genombrottslitteraturen på 90-talet
äro värda beaktande än i dag för
självständighet, måttlighet och ridderlig kringsynthet,
med bestämt ställningstagande gentemot
ortodoxi, inskränkthet och baksträveri i alla
former. — Om man vill ha en riktig
uppfattning av Kléen, får man ej för hans dikter
glömma bort denna väsentliga sida av hans
insats.
I de ofta bohembetonade journalist- och
konstnärskretsarna i Stockholm och Skåne
blev Kléen snart bemärkt; hans mjuka
anpassningsförmåga, försynta och nobla väsen
och galliska esprit förskaffade honom
överallt vänner, men inga fiender. Vill man
emellertid se honom i hans rätta andliga miljö,
måste man studera honom i det bekanta
Tualaget i Lund, där han särskilt den
stormande våren 1892 var en absolut nödvändig
ingrediens. Det kan vara onödigt att här för
mycket uppehålla sig vid denna berömda
krets av unga humanistiskt orienterade
naturvetare och medicinare, filosofer, fria
litteratörer och bohemer. En radikal
framstegsoptimism bryter sig här skärande mot en djup
livsångest, den nervösa känsligheten för
tidskraven — i politik, religion, moral, konst och
sociala frågor — avspeglar sig i okuvlig
pro-blemdebattlusta och respektlösa
manifestationer. Det lätthänförda gosselynnet, som
strider för stora och ouppnådda ideal, dämpas
dock snart av lurande realiteter, mot vilkas
hårda vägg fler än en slår sin panna blodig;
i värsta fall går det till undergång, i de flesta
framgår en illusionslös, klarsynt generation,
som mycket lärt och ingenting glömt.
Ser man på denna krets ur den aspekt som
här närmast åsyftas, slår en främst den
entusiasm och det levande intresse, som
utvecklades i litterära spörsmål. Och törsten efter
skönlitteratur, helst lyrik, egen eller andras,
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
