Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
mytglädjen, skönhetsglädjen och hjärtats
hemlängtan, som sjunger i denna dikt och
de andra söderhavsmotiven, samma hymn
till äventyrets värld som också trots allt är
ordningens, rörelsens som också är
behärskningens — den hymnen har prosadiktaren
Siwertz så oförglömligt sjungit i sina
samtidsromaner, i sina noveller och för den delen
också i strofer till strömmen, hemstaden och
fjällvandringens lockelse. Men det är ingen
självupprepning. Diktaren har haft något nytt
att säga. Ny är inte bara den yttre
situationen, inte bara versernas form — väsentlig
nog även den —. Tonen är mer pressad och
trött och till slut nästan mer befriande än
förr.
Ack, du släktets mytglada barndom
då det väldiga, svirrande kosmos
ännu var gudars och mänskors hem.
Valvets ödsligt flammande solar
skilda av ändlösa vidders köld
se, dem samlade du till sköna
mänskliga bilder:
Jungfrun, Lyran och Svanen vit.
Och nu minns jag min egen barndom,
hur jag låg där vid öppna rutor
i den Iena augustinatten,
syrsorna sjöngo och långt i söder
steg ur disiga sagoskogar
i sin skimrande prakt Orion,
och jag såg som en självklar sak
Jägarns vapen och smärta midja
— ägde ju båge och pilar själv . . .
Barndomsminnena —
släktets tindrande barndomsminnen
flätade samman med mina egna,
det är helhetens ljusa under,
modets leende oskuldsgåva,
strövande hjärtats sanna hem.
Vilka vägar vi vandra,
vilka gudar vi dyrka,
elden är dock densamma
elden som mänskorna tända
djupt i sin resas natt.
Mellan Karl Ragnar Gierows tidigare
diktsamlingar och hans senaste ligger en
märklig utveckling och ett märkligt samband.
Ett kontrastens samband, huvudsakligen.
Man måste nog ha kunnat tolka det
ungdomligt livsbetagna, den stora idyllens
dagerspel, så som Gierow förr har gjort det,
för att kunna dikta om livshetsens, de
jäktande plikternas, den döende ungdomens
allmänmänskliga tragedi. Och detta är
huvudtemat i Ödletid. Dikterna gå i den ödsliga
hetsighetens tecken. Mest är det jagbetonad
lyrik; för resten är ali lyrik till sitt väsen
jag-betonad, och den som fann upp att klandra
lyriker för subjektivitet visste föga om konst
•— men diktar jaget kan ju tala mer eller
mindre pockande, framträda i mer eller
mindre direkt belysning. Hos Gierow är
bikten mycket öppen, på samma gång som hans
magnifika formspråk kan få en högtidlig,
förkunnande ton och dessutom bevarar en
förkärlek från ungdomsdikterna för den
skälmska omskrivningens lek. Hans
symbolkonst och hela hans stil hör till de originella.
Det är blott ett undantag, som bekräftar
regeln, när en dikts hela byggnad och vissa
drag i rim och rytm erinra starkt om
Karlfeldt (Livets stunder). Om symbolerna inte
alltid bli omedelbart klara, beror det nog på
just stilens i och för sig personligt betingade
utveckling till pompös storhet.
Det frapperar en ej sällan, att den yngre
svenska dikten är fattig på erotisk dikt. De
nämnvärda diktare, som inspirerats av en
motsats till sitt eget jag, äro ej många. Och hur
typiskt är det ej för vissa besynnerliga
kritiska åskådningar, att man ibland tycks anse
just den erotiska bikten som något
»egocent-riskt»!
Gierow hör nu till undantagen. Icke många,
men några mycket märkliga dikter i Ödletid
äro erotiska improvisationer. De ha både
omedelbar charm och fullödig behärskning.
Dock, det är inte någon naiv friskhet över
dem — snarare förnimmer man diktsamlingens
hets allra mest gripande i dessa otvungna,
sakliga men ovanligt blodfulla hymner till
kroppens lust (Metoper). Ty denna lust är
diktarens erotiska signatur. —
Han skulle ändock ej vara den diktare
han är, om inte i enstaka strofer en ton
trängde fram om distansen, om längtan, om
det man brukar kalla själ. »Bort över år och
avstånd» heter en sådan dikt om de tigande
sångerna. Även i dessa strofer härskar den
dystra, på undermedvetna aningar byggda,
ej så litet morbida symbolvärlden, men
slutstrofen lyfter sig med gripande kontrast ur
ångestdrömmarna och tolkar i knappa ord
en mänsklig visdom.
— Var själ har byggt en hemlig, mörk arrest,
som slås i lås av dagens första strimma.
Den gången skildes vi, och det var bäst,
men nu är kuvad åtrås minnesfest
och dolda önskningars avtäckningstimma.
Omätligt räckhåll äger denna makt,
som engagerat sommarns insektsdanser
och lastar blåsten med sin sädesfrakt
för vita sköten bortom slättdistanser.
663
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
