- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
665

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ny lyrik

tion. Hur övertygande har inte diktaren
fångat den lyssnande andakten inför
vårkvällsundret (Aprilnyet):

Det är en vanlig vårkväll

-— men ändå utan like,

så genomskinligt stilla

och tyst förväntansfull.

Vid gärdsgårn smälter sista snön

i jordlukt utan like,

hagskogens mörka åderträd

dra must ur lövbrun mull.

Den som nu står med bräddat bröst

är lycklig utan like.

Hör — allting håller andan.

Det är för nyets skull,

som gungar genom rymden,

ett drömskepp utan like!

Det är verkligen bräddade versrader,
ursprunglig och därför konstfull sång —
rimleken, de återvändande refrängorden ha något
att säga, om en naturstämning som är
allmänmänsklig. — Andakten inför naturen är
nämligen en mycket kulturell förnimmelse —
må det tillåtas anmälaren påpeka den saken
en gång för alla. Den livsåskådning, som
diktaren Einar Malm ofta, både förr och nu
tolkat, tycks mig ibland gå ut på en fanatiskt
förkunnad rousseauism, som är mig svår att
förstå -— icke därför att naturvårdsintresse
och indignation inför kulturens avigsidor
skulle kunna vara mig främmande, utan av
andra skäl. I några av denna diktsamlings
naturbilder smyger sig den så att säga
negativa sidan av naturdyrkan in, med ord av,
som det tycks mig väl häftigt och hotfullt
kulturnit; åtminstone tycks det mig vara
konstnärligt störande. Men bredvid dessa
•—-alltid säkert formade — hatepigram finns
det sådana, vilkas indignation är helt
övertygande för vem som helst av vanlig
kulturerfarenhet, dikter som Bombflygaren, eller
Kulturblomman — inga ovanliga motiv
numera, men som sagt väl behandlade. Och där
finns andra klagoepigram över dödad natur,
som ha det verkliga livets sammansatthet,
som ha det stänk av vemodig resignation,
en sorg behöver för att vara tragiskt stor:

Vår ungdoms storskog ligger hjärtlöst fälld.
Men paradiset fick ej leva heller.
Dock — över markens sår och hjärtats väller
var vår en våg av blomstereld.

Hellre än vid vissa andra, för mig främmande
utfall i epigramform vill jag dröja vid de
dikter där målarglädjen, där färgens och formens
ädla inspiration för ordet i ensamt majestät,
utan alla förargade sidoblickar. Av sådan full-

lödig naturpoesi ryms det mycket i »Än flyga
svanarna». Ännu en hel dikt kan jag inte neka
mig att anföra — det är en av dessa korta,
slagkraftiga impressioner, som Malm tidigt
vann mästerskap uti:

Som stormvågen svartvitgrön
startar en guding med ljuset
på starka vingar mot vinden,
mot vinden.
Full av kön,

med blod som bultar i ruset,
stiger han, friboret skön,
att finna sin åd mot vinden,
mot vinden.

Också där naturhymnen förvandlas till
brett, målarsäkert kåserande rapportage, är
man gärna med. Roslagssommar är ett sådant
kåseri. De virtuosa rimmen, som hos Gierow
kunna störa -—■ i patetisk stil är det farligt
med rim som fängsla för mycket — äro här
gott på sin plats. I denna humoristiska, säkra
sommarrapsodi är det liksom på sin plats,
att »alltid» skall kunna rimma — på vad?
Jo på storm- och salttid. Och mosel på
grå-säl —. Ja, man bör läsa sammanhanget för
att se hur fint det går. Som skärgårdsmålare
på vers står Malm ensam:

Skärgården vaknar. Julinatten
brister såsom ett spindelvävsflor,
gryningen stiger stillsam och stor
över fastland, holmar och vatten.
Höga, brinnande skyar
glida tyst över blanka sund,
över gårdar och byar
rullar solen vänlig och rund.

God ordmålning.

Men också dikter, som direkt handlar om
mänskligt liv, minns man med djup
behållning. Monolog och Matutin hör till dem. Den
senare har en human mognad, som man inte
glömmer lätt och som fördjupar bilden av
en sympatisk och konstfärdig diktare.
Dikterna Vi samtida — om generositetens plikt
— och Gemenskap fullända denna sida av
poetens världsbild. Den blir till slut
komplicerad nog, denna livsuppfattning, trots Malms
förkärlek för det enkelt rätlinjiga, det en
smula vikingaaktigt uppbrusande överordet.
Sin egen kulturledas och naturdyrkans
problem har han fångat, träffsäkert och
nyansrikt, i en av de nämnda dikterna:

Endast med ansvar får man del i livet.
Den som vill smaka fullt dess salt och bröd
måste ha ett kontrakt, där det står skrivet:
i last och nöd.

* *

*



665

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0729.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free