Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tolfte häftet
- Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
bli gängse, skall jag här återgå till Botwids
diktbok. Den tycks mig, trots ali inre och
yttre tveksamhet hos diktaren, avgjort
säkrare än hans tidigare samlingar. Det är korta,
ofta gåtfulla dikter i en starkt personlig
form. Den frågande, stillsamma
resignationens eller desperationens — ty de två gå här
faktiskt över i varandra — är dess grundton.
Den kan ibland verka litet monoton, och
inledningsdiktens klarhet har långtifrån allt i
samlingen. Men det finns också så fint
schatterade och beundransvärt fångade stämningar
som i Gyllene moln:
Ty det är den finaste glädjen,
sol över mörka moln,
det är den djupaste lyckan,
stjärnor i mörka valv.
Och Botwid har gott om skarpa,
minnesvärda uttryck för moralisk finess och klarsyn
som i det trösterika Svaret till Tveksam, en
central uppgörelsedikt: Var stolt, att ni
ej kunde följa usurpatorernas vink, och minns
att ondskan lider av sin egen ondska.
* *
*
I Karl Gustaf Hildebrands andra
diktsamling finns mycken fängslande, personligt
genomlevd mystik, och mycket av originell
verskonst. Som av sig själv formas, i de allra
flesta fallen, dikterna till en uttrycksfull
helhet. Steget från den löftesrika
debutsamlingen är alltså högst avsevärt. Också den
livssyn, dikterna låta ana, är rik och
givande. Ett inslag häri, kanske det för
diktaren centralaste, är en paradoxalt, mystiskt
fattad religiositet. En religiositet alltså i
ordets egentligare mening, icke en allmänneligt
bejakande tro på goda och ljusa makter
någonstans i eller bortom tillvaron, utan en
verklig hinsidestro. Diktsamlingen är så
intressant, att jag velat antyda även detta
livsåskådningens problem. Om just denna sida
av konstnärens livssyn blivit allmänfattlig
dikt, är en annan sak. Och det är en mindre
väsentlig fråga, då han i varje fall givit så
mycken bärkraftig dikt. Ett verkligt
religiöst stilinslag, ett mycket originellt, har
Hildebrand i sin besjälade Bröllopspsalm. Lätt
arkaiserande är också formen i
Körsbärsträd, med skygga, utsökt nyanserade
rimverkningar. Över huvud är ordmusiken ett
mycket mera verksamt stilmedel för
diktaren nu än förr. Den rytmiskt smidiga Källan
är ett av exemplen därpå.
En gång om tusen år
stiger du åter ur källan.
Öppnar din famn, skakar ditt hår,
ler av en underlig brand,
som får brinna sällan . . .
Vackra uttryck för den mänskliga samvarons
vansklighet och ljuvhet ger samlingens andra
avsnitt. Här kommer också den strävan
fram, som är djupt besläktad med religion,
strävan att böja sig för något ovanför
människorna — den strävan som Heidenstam
och Gullberg diktat om och som väl någon
gång möter varje diktare och människa som
tänkt och känt djupt. »Bön efter svår tid»
heter den dikt som talar klarast och därför
djupast av denna sympatiska och väsentliga
serie av bikter:
Herre, du som gör oss
till oförstådda världar för varandra
och låter vår själviska kärlek
böja sig och erkänna
att den är skyldig stor hänsyn
mot riken som den aldrig kan erövra.
Herre, förvandla vår kärlek
till ett fönster mot din rymd!
Lär oss att älska ditt namn
som man älskar de okända djupen hos en annan
människa,
med en kärlek, som har bränts ren,
som lyder utan att fråga,
tjänar utan att förstå,
älskar utan att äga.
Det ligger psykologisk sanning i denna
moraliskt tillämpade religion. I än högre grad
gäller detta om diktsamlingens kanske
märkligaste bön, den stora visionen av alla
misslyckade, allt skapat som ej fått leva och
som just därför har de största kraven på
gudomligt förbarmande.
Ty alla som verkligen levat
ha redan fått ut något av sin lön,
men dessa blev ingenting givet.
Såsom på örnvingar
skall de bäras inför ditt ansikte––
Herre, vi har orena läppar
och vi har ingen rätt till det stora ordet kärlek,
förrän vi kan älska alla vidriga och obetydliga
människor,
som man älskar nedsmutsade relikgömmor
med stycken av ditt kors.
Man tror verkligen på denna intensivt
framsagda, paradoxala bön, på denna skarpsinniga
tillspetsning av det mänskliga gyckelspelets
elände, storhet och gåtfullhet, på denna
strävan att förstå det outrannsakliga. Över annat
i Hildebrands dikt kan det lätt komma något
exklusivt, och omedelbar sångarglädje ger
667
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0731.html
