- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtiosjunde årgången. 1938 /
668

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nils Svanberg

den sällan. Men i denna djupt väsentliga Bön
har det borrande intellektuella sökandet
överträffat sig självt, och den originella formen är
helt besjälad.

* *

*



En formsäker, kärv och frisk epigramkonst
har Siri Magnus-Lagercrantz gett i sin
samling Slagruta. Dessa dikter ha en
välgörande fast kontur, de ha alla något
väsentligt att säga och många äro små mästerverk
av fyndigt formad livsvisdom. Fastän
konstnärinnans ordteknik är starkt stiliserad
(liksom hennes träsnittskonst är det), står denna
förfinade konst på ett underligt sätt nära
livet. Den är i själva verket motsatsen till
exklusiv. Det är säkra jordiska bilder,
nordiska landskapsstycken och interiörer, med
ett perspektiv av dröm och mognad
överblick. Vilken fin humor präglar inte dikten om
Karl von Linné, sjungen av en ambitiös
mor till botaniserande barn. Den slutar med
en hjärtesuck, en undran om inte ens liv
blivit lugnare om Linnés vagga ej stått här
i Sverige -— men ar betssången ljuder
uppriktigt strävsam:

För Dig, Blomstermonark,

har jag plockat i mark,

har jag stulit i park,

har jag klistrat på ark

varje växt, varje ört i din flora.

Ty min son bör ha frid

på sin ferietid,

så det där få vi sköta, vi stora.

Man skall av detta älskvärda stycke idyll
inte sluta, att Siri Lagercrantz’ register
inskränker sig till lustiga poésies fugitives. Hon
har tvärtom en förmåga att pressa samman
livsstämningar och landskapsdagrar, som i
många fall når upp till stor lyrisk ton.
Sommarnatt, Vårvinter, Spelmansvisa heta några
av de suggestivaste målningarna. Det är inte
för att förringa hennes originalitet, ty den är
alldeles omisskänlig, som man här vill nämna
den kortstrofiga lyrikens mästare Almquist
och Heidenstam. Blott i ett fall tycks mig
författarinnan märkbart påverkad av en viss
stiltradition, i den för övrigt roliga
tvåra-dingen om mopsen, som erinrar om lundensisk
kuplett-teknik.

Som prov på att denna originella diktare
bemästrar den stora klangen, må tagas en
dikt med titeln Kören. Den illustreras av
konstnärinnan själv —- hennes träsnitt är ju
i viss mån en sak för sig, som lyrikanmälaren

inte kan yttra sig ingående om — med en stor
kosmisk fantasi.

Bortom land, bortom hav,
bortom stjärnornas här,
bortom liv, bortom grav
där ligger tonernas sfär.
Alla som levat ha haft sin ton.
Aldrig den tonen dör.
Dallrar i etern från zon till zon
med i en evig kör.
Måtte däruppe en mästare stå,
stämma till ljuv harmoni
falska toner och hesa skri
som från mänskorna gå.

Uttryckligen vill jag säga ifrån, att Siri
Magnus-Lagercrantz enbart med ordets konst
gjort en vägande insats. Denna sak bör inte
undanskymmas av det faktum att hon själv
skapat mästerliga träsnitt, och att dessa
dikter anspråkslöst presenterats som en sorts
underlagd text till konstverken. Det är i
själva verket fråga om två konstarter, som
kompletterat varandra, om en
dubbelbegåvning, som intet har av esteticism men
tvärtom mycket av frisk ursprunglighet. Ännu ett
bevis är den egenartade och dock enkelt stora
ingivelsen med skördeflickan som bjudes till
dans av guden Frej själv. Versen är här
liksom i de flesta dikterna smidigt
uttrycksfull. Den har rytm av folkvisa och urgammal
rituell dans:

Kärven plötsligt skiftar hamn och till henne talar:
— »Du skall dansa få med mig i mina höga salar!

Du mig band och tog i famn och jag är skördeguden,
Vi ska trå en bröllopsdans och du ska vara bruden» —

Och frän fästet tager Frej månens bleka skära,

dansar så i högen in med sin hjärtans liära.

* *

*



Det är stora, gamla men för ny dikt alltid
näraliggande och alltid väsentliga motiv, som
Signhild Jennische inspirerats av i sina
debutdikter. Det första mötet, konflikten
mellan hängivenhet och hårda realiteter,
ensamhet efter varm lycka, kort sagt det stora
temat du och jag — detta är väl i sig, som
innehåll, intet nytt. Skaldinnan har dock en
egen ton, h ennes sångbara och ofta alltför
lättflytande vers kan stramas till och ge oss ett
alldeles nytt tonfall av tapper beslutsamhet.
Sådant gör diktsamlingen väl värd att
minnas och försonar med en i andra strofer
oförneklig sentimentalitet och ordlätthet. I dessa
Signhild Jennisches bästa dikter blir hennes
aldrig svikande formsäkerhet en tillgång.

668

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:06:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1938/0732.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free