Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film
medarbetarstab) är konstnär, utan som
regissör av förloppet, som skapare av alla de otaliga
rörelse- och händelsedetaljer varav filmen
består. Han materialiserar en fantasiens
teater som verkligen besitter rikedom och
originalitet.
Det finns knappast någonting individuellt
i amerikansk film (vilket sammanhänger med
det amerikanska samhällets struktur). Allt
är fabrikspräglat och alla är typer, allt är i
grunden abstrakt mitt i sin skenbara
påtaglighet. Detta lämpar sig utmärkt just för den
tecknade filmens teknik. Det lämpar sig
framför allt för sagan och därmed alltså för
den tecknade sagofilmen. Där kan allt vara
overkligt och ändå ge full illusion, där kan
allt vara abstrakt och ändå verka fullt
konkret. Där kan alla vara typer och ändå
verka tillräckligt individualiserade, såsom
dvärgarna i »Snövit»: sju urtyper som
illustrerar människosläktets psykologiska
förgreningar och samtidigt sju små lustiga
personligheter.
Den tecknade sagofilmen kringgår i stor
utsträckning den psykiska censuren. Den
tilllåter åskådaren att obehindrat hänge sig åt
allsköns idealiseringar och önskedrömmar, åt
naiva illusioner och magisk skräckkänsla. De
mänskliga svagheterna kan få allt vad de i
hemlighet begär utan att man behöver blygas.
Därigenom får detta slags film en alldeles
särskild betydelse, den blir en förlösande
konstart, tjänande samma funktion som
drömmen. Den tecknade filmen kan utan
tvivel bli en drömindustri utan motstycke.
Disney har gjort en god början med »Snövit».
Hur overkliga ter sig inte i jämförelse med
»Snövit» de flesta vanliga filmer! Hur bleka
och tomma verkar inte dessa skuggor från
den värld som ska föreställa verklighetens!
Vilken tunn film har det sålunda inte blivit
om Marco Polo, den äventyrlige resenären i
det gamla Kina. Bristen på fantasi och
inlevelse är fullständig. Det är äventyr
iscensatta efter schablon, med mekanisk rutin,
utan glans, utan flykt. Dessa filmherrar har
inte ens kunnat släppa sina amerikanska
kvinnokomplex: även den vilde härföraren
står under toffeln och den hemliga lystnaden
sneglar beständigt. Alltsammans är bara
påkostat och bortkastat.
Föga bättre har man lyckats med Francois
Villons upplevelser i Om jag vore kung. Denna
film om den vildsinte, förbrände, intensivt
besatte skalden har blivit ett slags historisk
opera med kostymuppträden i slottssalar, på
fattigkrogar och i fängelsehålor. Villon blir
den vanlige hjälten, ständigt hotad och
beträngd, men alltid utan fruktan, utan verkligt
tvivel på att han ska lyckas. Inte ens det mest
överhängande dödshot gör något särskilt
intryck på honom: döden är helt enkelt inte
verklig för honom. Men då är heller inte hans
mod verkligt och i sista hand heller inte hans
liv. När allt går honom väl beror det heller
inte så mycket på honom själv: det är bara
omständigheternas hotfulla mekanism som
på något mystiskt sätt fungerar till fördel för
honom. Den evinnerlige hjälten! I filmen finns
också en kung; i sin egenskap av
andraplans-figur behöver han inte vara någon hjälte
och så har han blivit en lustig grotesk, en
realist och fantast i monstruös
sammansättning.
In Old Chicago är ett annat slags saga: den
handlar om det primitiva förflutnas romantik
i Amerika, om Chicagos uppväxt- och slyngelår,
om vänskap och maktrivalitet mellan två
bröder och om en brand som flammar likt en
världsundergång. Liv och egendom ödelägges
av naturkrafter på det välbekanta sätt som
amerikanska filmproducenter tycks betrakta
som något slags sensationens katarsis. I själva
verket är en sådan filmkatastrof föga
uppskakande men väl egendomligt bedövande;
som under påverkan av en sövande drog
iakttar man oberört fasor och undergång.
Katastroffilmer är kanske att betrakta som
opium mot katastrofångest?
New Yorks undre värld, en film av Fritz
Lang, går ställvis den aktuella verkligheten
rätt nära inpå livet. Man återfinner det motiv
som framför andra blivit Langs: människor
som lever under hotet av lagens och
samhällsmekanismens opersonliga makt. Filmen slutar
med en lektion i att brott inte betalar sig,
en teori för idealistiska reformatorer och för
den heliga egendomens väktare, men omöjlig
i samband med människoskildring. Ett slut
som verkar beställt och betalt! Lang växlar
mellan klaraste realism och visionärt
fladdrande expressionism, två disparata filmstilar
som inte rätt väl låter sig förenas.
Männen från havet tilldrar sig i Alaska, i
civilisationens utkant, där vattnet kokar av
fisk och indianerna offrar kring sina
totem-pålar. I fiskebyn ligger ett lustigt trähus i
flera våningar alldeles vid vattnet, ett hotell,
där gästerna hoppar på huvudet ut genom
fönstren för att få sig ett bad. Där är en redak-
671
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
