Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
tör som dikterar nordlandspoesi och blir
reducerad till kalla fakta av sin sättare.
Hans dotter kommer från läroverket med
bildade talesätt och ädla idéer om livet. Ett
par unga mäns vänskap trasas sönder i en
fiskstöldshistoria: det är den gamla konflikten
mellan den besuttne och den obesuttne, en
variant av myten om Kain och Abel. En
begåvad säl har lagt sig till med nästan
mänskliga vanor; och det är något av
vattendjur även över människorna, vilka har denna
stora vattenvärld till sitt främsta element.
Det är inte historien som betyder något, utan
i stället en viss fördold symbolism, som nog
tillkommit helt omedvetet.
Kamrater, efter Remarques bok, bäres inte
upp av samma skärande desperata och
groteska efterkrigsprägel som »Vägen tillbaka».
De tre kamraterna från fronten sluter upp
kring en bilverkstad och en lungsjuk kvinna,
en den kalla storstadens edelweiss som de
med gemensam kärlek och hängivenhet
försöker rädda till livet. Sista avsnittet av
filmen blir en enda utdragen dödsscen,
sentimental och idealperverterad. Så mycket
uppoffringar och offer och hela tiden så underligt
kallt på något sätt!
Eldkyssen är en äkta fransk
veckotidningshistoria, förlagd till italiensk turistmiljö.
Sinnligt liv får den av en kattlikt vällustig,
våtögd och våtmunnad flicka (Viviane
Romance). Hos henne är det fråga om rent och
öppet begär, inte bara om pengar som hos
Mae West. Däri ligger en hel del av
skillnaden mellan latinsk inställning och
amerikansk-puritansk. En annan fransk film,
Mannen ur mörkret, är italiensk intill parodi,
en filmversion av Pirandellos roman om
Mattias Pascal, utförd av Pierre Chenal.
Man möter en bisarr förening av primitiva
lidelser och halvt förvittrad kulturtradition,
med en fläkt av romantiskt måleri och
gammaldags romaner. En drömmande fjärilssamlare
tror sig fånga lyckan men blir själv fångad;
girigheten i den klassiska svärmoderns
skepnad äter ut romantiken och den besvikne
mannen försöker sig på en ny inkarnation.
Det blir en tid som levande död, ett flyktings-
liv, ett främlingsskap i tillvaron, med en
återkomst som hämnare i slängkappa: den
svages dröm om triumf över de jordfasta och
självsäkra.
Ungdomens kamp minns man närmast som
en spöklik vision från Tjeckoslovakiet under
dess ödestimma. Kanonerna blir till
fabriksskorstenar och dessa sedan till kanoner på
nytt. Där emellan ligger år av vardaglig
kamp och strävan, som återspeglas i en
lektorsfamilj där de olika generationerna inte
förstår varandra, där banala fördomar och
tom moral kommer i konflikt med en lika
tom och banal frigjordhet. Problemen är av
yttre art och schablonmässigt framställda;
vad man grips av är vissa tunga, dystra
scener och mörkt hotfulla bildvisioner.
Elddopet anses vara senaste årets bästa
ryska film. Ack, den är ganska enkel, tekniskt
primitiv och tydligen tillrättalagd för tröga
sinnen. Likväl har den en viss mänsklig
omedelbarhet, en fysisk påtaglighet och en
art av nästan infantila överdrifters humor.
Gustaf Molanders En kvinnas ansikte är en
ovanlig svensk film. Där finns åtminstone
några riktiga människor, inte bara de vanliga
väderpåsarna, stinna av patos och stum
heroism. Det talas naturligt på de flesta håll,
inte bara deklameras. Förloppet är inte alltför
banalt, det är delvis verkligt spännande och
eggar genom ett inslag av det farliga, mörkt
oroliga och hemliga, som annars totalt brukar
saknas i den beskedliga svenska filmen. Man
intresserar sig hela tiden för den unga kvinna
som Ingrid Bergman så övertygande gestaltar;
hon ger verkligen en känsla av att ha ett öde
bakom sig, att vara levande, intensiv och
klok. Det är hon som räddar filmen när den
hotar att köra fast i den obligatoriska
herrgårdsidyllen och den lika obligatoriska
sentimentaliteten och solskenspekoralistiken.
Filmen är överraskande och man erinrar sig att
det var samme Molander som gjorde den på
sin tid högst förtjänstfulla »En natt».
Komedierna och lustspelen är bestämt inte svensk
films rätta område; den behöver allvarligare
uppgifter där tragiska och lyriska egenskaper
kan komma till användning.
672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
