Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gunnar Castrén. Av Olof Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Enc kell
bildningsintresserade allmänheten. Det har
så gott som aldrig stått strid kring hans
namn. Hans ord äro inte av den art, som
ge signalen till polemiska fejder: de ha i
stället egenskapen att samla, värma och
lysa upp. Med detta har väsensarten i hans
insats, dess utpräglat positiva karaktär,
blivit angiven.
Söker man sig till utgångspunkten för
Castréns offentliga gärning, skall man
visserligen finna, att han i sin ungdom var
djupt engagerad i en krets med både anlag
och lust för att gå polemiska ärenden.
Sin första namnkunnighet förvärvade han
i Euterpe, den oppositionella tidskriften
som åtagit sig att föra sanningens och
fördomsfrihetens talan i sekelskiftets
Finland. I den mera eller mindre radikala
uppgiften deltog också Castrén
programenligt; vid denna tid tedde han sig framför
allt som en god arvinge till åttiotalet.
Åttiotalsdraget hos honom — ett drag
som han för övrigt bevarat livet igenom
— framträdde kanske tydligast i den
intel-lektualism, som präglade hans
åskådningar. Det är symptomatiskt att han gång
på gång tog avstånd från all den dunkla
mystik, som inemot sekelslutet avlöste
det stora decenniets ärliga och rättframma
förnekelse. På tal om Kronbruden,
Svane-vit och Drömspelet skrev han: »det är
med bittert sinne man läser Strindbergs
senare verk», och för
fin-de-siécle-littera-turens dragning mot romantisk
nykatoli-cism hade han ringa förståelse.
Men redan i detta första skede fäster
man sig vid det ansvarsmedvetna, kritiska
sätt, på vilket den unge Castrén handskas
med sitt arbetsmaterial. Hans första längre
litterära studie, hans egentliga
kritikerdebut, bjuder på en omsorgsfull och
samvetsgrann presentation av den franske
ader-tonhundratalskatoliken Ernest Hello. Mot
bakgrunden av Castréns allmänna
ungdomsåskådningar känner man sig frestad att
karakterisera uppsatsen som en oriente-
rande exkursion i fiendelägret; den är saklig
och fullt objektiv i sitt försök att reda ut,
vilka behov hos nutidsmänniskan den
katolska tron kan göra anspråk på att
tillfredsställa. Så ser man hur redan
tjugo-åringen är angelägen om att väga sina
ord och sina domar, och hur han
ständigt är beredd att kontrollera sina
åskådningar, att justera sina sympatier och
antipatier.
Och redan nu formulerar Castrén sin
syn på den vittra kritiken och
litteraturforskningen i vändningar, som ha
giltighet för hela hans framtida produktion. I
bestämda ordalag avråder han kritikern
från att hemfalla åt uppfostrande tendenser,
de må sedan gälla publiken eller diktarna
själva. När han en gång gör ett försök till
karakteristik av Vilhelm Andersen, få hans
ord en uddig åskådlighet, värd att
uppmärksammas. Andersen, säger han, hör inte till
den kritikertyp, »som älskar abstraktionen,
som gärna samlar en författares väsen i
en koncentrerad formel»—dansken »fruktar
varje stympning och konstlad
begränsning, han strävar i stället att uppvisa
förbindelserna och de enskilda dragens
skiftningar». Satser som dessa kunna utan
vidare tillämpas också på det innersta och
bärande i Castréns egen gärning som kritiker
och litteraturhistoriker.
Men det är inte blott med hänvisningar
till smärre uppsatser och lösryckta
uttalanden man kan påvisa, hurusom Castrén
redan tidigt bar inom sig ett starkt
korrektiv till en alltför oförbehållsam
radikalism. Det har sitt paradoxala intresse
att erinra sig, att den unge deltagaren i
Euterpefälttåget var i färd med att ägna
sitt allvarligaste intresse och sina
hängivnaste forskarmödor åt en klassisk skald,
som i och för sig knappast borde haft
förmågan att entusiasmera en oppositionell
tjugoåring. Vid tjugotre års ålder
disputerade Castrén med en avhandling om Frans
Michael Franzén, den fridsälle, borgerligt
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
