Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bolidenföretaget — ett nationellt storverk. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arne Lindström
bara brist på råvaror, inte minst ifråga om
koppar och andra metaller, och i behovet
av den svenska arbetskraftens utnyttjande
för den nationella försörjningen. Det tog
åtskilliga år, innan dessa ansträngningar
kröntes med framgång, men under hela denna
period bedrevs arbetet målmedvetet och
oförtrutet. Sambandet mellan besluten i
Centralgruppens styrelserum och malmletarnas
upptäckt av Bolidenmalmen en mörk norrländsk
vinterdag är fullständigt klart och tydligt.
Man behöver inte vara någon G. K.
Chester-ton för att i den vetenskapligt planlagda,
noggrant utförda och sammanhållna
verksamhet, som ledde fram till den stora upptäckten
av Bolidenmalmen, se någonting betydligt
mera underbart och romantiskt än den
populära fabelns tal om slumpens nycker.
Den allmänna okunnigheten om Norrland
ger å sin sida upphov till allehanda
vanföreställningar om Bolidenföretaget. Därför är
det redan från början nödvändigt att
framhålla att Bolidenföretaget, det vill säga
Bolidens gruvaktiebolag, omfattar såväl Boliden
som Rönnskär. Av dessa två platser är
Boliden gruvan inne på fastlandet, varur malmen
hämtas och där den undergår sin
förberedande behandling, medan Rönnskär ute vid
havet ger rum åt de fabriksanläggningar, i
vilka malmen förädlas till guld, silver, koppar,
svavel och arsenik m. m. Laver och
Kristineberg tillhöra också Bolidenföretaget. På båda
platserna är det fråga om gruvor, av vilka
den förstnämnda redan är i full
verksamhet sedan årets början, medan den senare
först blir färdig för utnyttjande år 1940.
Mellan Boliden och Rönnskär fraktas
malmen på en järnväg, som anlagts och äges av
Bolidenföretaget, men trafikeras av Statens
järnvägar. Emellan de båda platserna ligger
Skellefteå stad, och resan med buss från
Boliden till staden tar ungefär tre kvart, medan
färden från staden till Rönnskär är några
minuter kortare.
ii.
När man som jag kommer upp till Boliden
en novemberdag med kyla i luften och en
vass nordan svepande ned över kusten, gör
anläggningen inte det fördelaktiga intryck,
som många turistande skribenter förtjust
beskrivit. Under Övre Norrlands kalla,
ljusfattiga vinterhimmel gapar gruvans dagbrott
naket och fruset grått, medan snön ligger i
spridda fläckar på marken och på vimlet av
tak över gruvanläggningens omutligt sakliga
och charmlösa byggnader. Runt omkring på
de låga höjderna skjuter den eviga
granskogen upp som en grön palissad, och när
horisonten mörknar i öster skälver ett svagt
rött skimmer över den frusna himlen.
Bussen sätter av mig vid avtagsvägen till
gruvan, och när jag går upp emot den enkla
brunmålade administrationsbyggnaden med
laboratoriet på höger hand, några villor till
vänster, liknar den världsberömda orten
närmast något av de gamla brukssamhällena i
Bergslagen, inkrupet mellan skogklädda åsar
och med gruvans larm och dunster en smula
på avstånd från bruksbyggnaderna. När man
kommer anläggningen inpå livet bryts väl
jämförelsen sönder, men alldeles så oriktig är
den kanske inte, även om proportionerna bli
helt andra.
På väg upp till gruvan komma arbetarna
cyklande, med sina röda hjälmar ta de sig ut
som brandsoldater, men de lerfläckade
överdragskläderna tala om ett annat arbete. Här
sysselsättas just för ögonblicket 395 man, av
vilka 170 gå skift nere under jorden. Det är
numera huvudsakligen folk från orten och
trakterna däromkring. De gruvarbetare från
Bergslagen, som under sista
arbetslöshetsperioden drevos upp till Boliden och
Rönnskär, ha under den stigande konjunkturens
år vänt tillbaka till sina gamla hemtrakter,
men under tiden har arbetskraften från länet
fått den träning som erfordras, och nu har man
övervägande att göra med arbetare från
Skellefteå och Norsjö socknar och f. d.
sågverksarbetare från nedlagda industrier. De
säregna nord-västerbottniska dialekterna ljuda
också runt omkring oss, när vi göra vår
snabbvisit i gruvan.
Dagbrottet är det minst intressanta. Men
när jag står framme vid det 50 meter höga
stupet tillsammans med gruvingenjör Abenius
och han pekar ut den 600 meter långa
malmkroppen får jag ändå ett första begrepp om
de stora mått, som man måste röra sig med
överallt i detta företag. Malmkroppen har
formen av en väldig, på kant ställd skiva,
avsmalnande mot ändarna, som ligga i öster
och väster. Dagbrottet är nu nere på ett
djup av 50 meter, och innan det togs i bruk
var man först tvungen att schakta bort ett
upp till 19 meter djupt lager ovanför berget,
rymmande en miljon kubikmeter morän och
pinnmo, grus och torv, vilket allt utfyllts i
en dalgång i närheten. Först sedan berget
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
