Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Bolidenföretaget — ett nationellt storverk. Av Arne Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bolidenföretaget ■—■ ett nationellt storverk
Den ändlösa raden av malmvagnar vid gruvan i Boliden.
Från anrikningsverket föres det såsom
värdefullt befunna godset över till de tre enorma
bäddningsfickorna, som ha en längd av 63
meter och rymma 15 000 ton vardera.
Fickorna stå parallellt i den väldiga hallen som
underdelarna av atlantjättar. Det är här en
grundlig omblandning av malmen sker. Från
dunklet under dessa skrov stiga vi uppåt
igen, följande ett stålband, som rastlöst
befordrar små jordliknande högar av råämne
till guld och silver och koppar, och stanna
inför en av de ofantliga rostugnarna, på vars
krön det gråaktiga stoffet skyfflas runt i evig
kretsgång för att undan för undan falla ned
i underliggande etager vari glödande
plog-billar föra proceduren vidare. Denna
röstning sker utan särskilt bränsle. Svavlets
och arsenikens förbränning sörjer för elden.
Vi komma ut från rostugnarna på en av de
tysta och stilla gårdarna mellan
tegelbyggnaderna. En gammal brun häst står och
hänger med huvudet vid väggen. Han är
förspänd en enkel, gammaldags lastvagn, och
ekipagets förekomst i denna mekaniserade
värld förefaller som en oerhörd anakronism.
Jag hajar till inför den underliga synen, och
när samtidigt en elektrisk vagn med några
arbetare ombord kränger fram för att snabbt
och slamrande störa den solenna tystnaden i
detta effektivitetens och den vetenskapliga
metodens paradis blir intrycket av den
ensamma hästkraken än mera fantastiskt.
Från rostugnarna transporteras den ännu
ångande heta malmen i täckta vagnar till
flamugnarna, de största i Europa och
föregångare i sitt slag på området. De eldas med
stenkolspulver, förmalt på Rönnskär, och
i deras brinnande innandömen bildas både en
slagg, som får flyta bort, och så den skärsten,
varur man sedan hämtar det värdefullaste i
malmen. Det är här agnarna skiljas från
vetet, men de flammande kaskaderna av
smält materia ge inte lekmannen någon
uppfattning om vilket som är vilket. Men jag
stannar fascinerad, när arbetaren tar ur
proppen i ugnen och låter den fräsande strömmen
kasta sig ut i rännan. Det är en vacker syn
— liksom i den långsmala hall, där
kopparn i ett regn av gnistor hälles upp i de
formar, varur sedan elektrolytverkets katoder
tagas upp.
Vägg i vägg reser sig konverterhallen, en
arbetets katedral om 150 meters längd. De
mäktiga konvertrarnas brinnande röda gap
stirra ur halvskymningen, flammor stiga fram
i dunklet under de otroliga valven, och min
estetiska människa vaknar till liv: jag minns
naturalistiska målningar av berömda mästare
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
