Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - D. H. Lawrence och Mexico. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Melker Johnsson
endast tillbaka med långa mellanrum för att
träffa gamla vänner och för att varje gång på
nytt konstatera, hur främmande han kände
sig för sitt eget land. Resten av hans liv blev
ett ivrigt sökande efter ett annat land och
ett annat folk, där krigets mekaniska
mass-mördande, pöbelvälde och kapitalism inte
längre behövde existera. Redan i början av
kriget hade han skrivit till en vän: »Jag
önskar samla omkring mig tjugo själar och
segla bort från denna värld av krig och smuts
och grunda en liten koloni, där det inte skall
finnas pengar men ett slags kommunism vad
beträffar livets nödtorft och en smula verklig
anständighet». Detta drömda utopiska
samhälle brukade Lawrence kalla Rananim efter
en judisk sång, som Koteliansky hade lärt
honom. Det placerades i hans fantasi till
olika delar av världen. När Aldous Huxley
första gången mötte Lawrence, vårvintern
1915, ville denne värva honom för Florida.
Den planen förföll, »lyckligtvis» säger Huxley,
emedan »gudsstäder alltid har misslyckats».
Men Lawrence uppgav inte försöket att bilda
en liten koloni, som skulle bli »kärnan i ett
nytt samhälle». Hans tankar inriktades med
åren allt mer bestämt på Mexico. I romanen
Aarons stav, som skrevs efter krigets slut,
säger Lilly, d. v. s. författaren själv, i en av
de långa monologer som han håller med sig
själv: »Jag skulle ha älskat aztekerna och de
röda indianerna. Jag vet, att de har det
element i livet som jag söker — de hade levande
stolthet.» Man ser redan här, vad Amerika
betyder för honom: inte det mekaniserade
landet med kapitalism och framstegstro utan
den förkolumbiska världen, aztekernas kultur
och rödskinnens jaktmarker. Det blev också
i den minst amerikaniserade delen av Nya
Mexico, som Lawrence kom att göra sitt enda
praktiska försök att grunda en ny koloni.
Försöket slog inte väl ut. Därom vittnar
enstämmigt alla de autentiska skildringar,
som vi har därav, hur olika de för övrigt än
är inbördes. Hos Mabel Dodge Luhan, den
excentriska litterära miljonärskan som har
äran av att ha lockat Lawrence över och som
gav honom en rancho, framstår Lawrences
mexikanska episod som en tämligen grov fars.
Kvinnorna grälar om honom och söker att
protegera eller dominera honom, medan bland
männen de mest betydande omsorgsfullt håller
sig borta. Tony, indianhövdingen som hon
är gift med, ser i Lawrence en underlig figur,
som han inte kan ta på allvar. Enligt mrs
Luhan kom Lawrence aldrig indianerna
verkligt nära in på livet.
Dorothy Brett återigen, en stackars döv
målarinna, den enda av alla vännerna i
London som höll sitt löfte och följde honom ut,
ger en ännu mera feminiserad och säkerligen
alltför patetisk bild av den ensamme och
oförstådde Lawrence. Hon skriver »to the
potential lover». Men Lawrences känsla för
henne var medlidande.
Av en helt annan art är den danske målaren
Knud Merrilds bok A Poet and two Painters.
Han har inte någon egen sak att försvara
mot Lawrence — frånsett sina idéer om
målning och skulptur. Man får här en mera
normal och mindre extatisk Lawrence än hos
kvinnorna. Han var, säger Merrild, »i varje
avseende en verklig man». Merrild
tillbakavisar också de okontrollerade men allmänt
utbredda ryktena om Lawrences
homosexualitet. Eftersom han vintern 1922—23, under
mera än sex månader, dagligen levde i
närmare beröring med Lawrence än någon annan
man har gjort, bör hans omdöme
uppmärk-satamas. De kom för övrigt mycket väl
överens och grälade ordentligt bara en enda gång
på hela tiden. Förklaringen till denna i
Lawrences fall ovanliga harmoni är kanske, att
både han och danskarna tidigare hade levat
tillsammans med arbetare och att de alla
tyckte om sådana kroppsliga sysselsättningar,
som upptog en stor del av tiden på Del
Monte. Merrild bekänner nu femton år senare,
att han aldrig haft en mera uppriktig eller
pålitlig vän än Lawrence eller någonsin träffat
en annan människa, som i lika hög grad
påverkat hans personliga utveckling. Vad de
båda danskarna betytt för Lawrence återigen,
har han själv sagt med uttrycket, att han
behövde någon »to be at peace with». De tog
honom som den enkle och rättframme man
han också kunde vara. Det är Lawrence i
vardagslag man här möter och mera
tilltalande och övertygande än i de flesta andra
skildringar.
Allt detta gäller de första tre hundra
sidorna i Merrilds bok. Men den senare delen, som
skildrar samvaron med Lawrence efter Friedas
återresa till Europa, har en helt annan
karaktär. Lawrence, som utan Frieda känner sig
ensam och osäker, blir nu ohyggligt
disharmonisk. Merrild säger kort och gott, att
Lawrence »utan sin hustru var omöjlig att leva
tillsammans med». Det är mycket möjligt.
Men man får också det intrycket, att Merrilds
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
