Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Tre konstsamlingar. Av Ingegerd Henschen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingegerd H en s c h en
Liksom Ivar Hellberg har John Josephson
och väl alla riktiga konstsamlare börjat på
grund av en ren kärlek till konsten. I
företalet berättas, att det första konstverk, som
John Josephson köpte — utom släktporträtt
— var en kolteckning av Karl Nordström. Det
är en mycket god och sann karakteristik av
honom som ges i detta företal. Han var
uppbyggaren, den »fasta pelaren för
Konstnärsförbundet, dess organisatör och dess samvete».
Samlingen innehåller utom tio oljemålningar
även tolv teckningar i kol eller blyerts och
tre akvareller av Nordström, alla
representerande hans utveckling efter den franska
perioden. »Trädgårdspaviljong på Skansen»
från 1889 har dock ännu ett starkt tycke kvar
från denna tid. Annars visa nästan alla hans
nya stil med den kärva linjen, den dekorativa
genomarbetningen. Synnerligen intressanta
äro några saker från hans senaste skede, där
förnyade franska inflytelser uppenbarligen
kommit till och befruktat nya stora anlag hos
denna rika konstnär både i fråga om färg och
linje.
Möjligen var det den nära släktskapen med
Ernst Josephson som kom John Josephson
att ehuru tämligen sent ägna en del av sin
samlariver åt att skaffa sig verk av sin äldre
frände. I motsats till Nordström-samlingens
enhetliga tycke äro verken av Ernst
Josephson från spridda perioder. Äldst äro några
valhänta men fina blyertsporträtt ur
familjekretsen, ett par akademiska saker, två
intressanta kopior (efter Rembrandt och Jan
Gossaert van Mabuse) som ännu ej visa
konstnären som frigjord personlighet men med
mycket starka ansatser. Sena äro en hel del
teckningar från sjukdomsperioden, somliga
osäkert daterade, av växlande expressiv kraft
och konstnärligt värde. Slutligen finnes ett
verkligt fullödigt konstverk, en Ernst
Josephson i hans fulla styrka: det är »Postmästaren
i Bréhat». Det är verkligen direkt påfallande
vad Ragnar Josephson säger i sin inledning
att man påminnes om ett ålderdomsverk av
Rembrandt, det sista, tragiskt skrattande
s j älvporträttet.
Nils Kreuger är något allsidigare, men
egentligen icke starkare representerad än
Nordström, både genom några tidiga
fransk-betonade saker från före 1890, genom
åtskilliga utomordentligt typiska saker med
hästar och Ölandslandskap, av vilka flera äro
utsökta och sköna konstverk, samt genom
de lustiga men konstnärligt olikvärdiga »hi-
storiska baksidorna», där den ståtlige Peter
den store förvisso är den man oftast och
längst tittar på.
Den oberäknelige och romantiske JAG
Acke är rikt företrädd, bland annat genom
en så stark sak som »Dalfolk i Leksand».
Några av de Josephsonska familjebilderna
äro utomordentliga. Många av Ackes saker
må väl av att som här ses i svart-vit
reproduktion. Hans »farliga» violetta
skuggbild-ning (Ragnar Josephsons uttryck) blir icke
alltid till det genomlysta, visionära, som han
avsåg. — Av de äldre konstnärer som jämte
de nu nämnda representeras finnas endast
stickprov: Per Ekström, Carl Skånberg, Bruno
Liljefors, Carl Larsson. Till nästa generation,
om man nödvändigt skall räkna så, höra i
samlingen Gustaf Fjæstad, Carl Wilhelmsson
(med en utomordentlig västkustprofil), Gösta
von Hennigs, Richard Lindström, Axel
Sjöberg. Till slut har John Josephson även hunnit
med och haft intresse för några av dem som
nu räknas till de bästa i vår tid, som just nu
stå som de fullvuxna och av vilka redan en
gått bort: Leander Engström. Vi finna
således även Grunewald, Arvid Fougstedt,
Dar-del, Jolin. Ingen som såg
genombrottsutställningen 1909, då de och deras generation
plötsligt stodo där i samlad trupp, skall
glömma det. Det var en av de mycket viktiga
händelserna i svenska måleriets historia. Den
som har kvar en katalog från den
utställningen äger ett dokument av stort värde.
Jämte dessa och några få andra svenska
innehåller samlingen även ett litet antal andra
nordiska saker: Kröyer, Werenskiold,
Thau-low, från samma period, som blott bilda ett
ofullständigt, men ganska värdefullt
komplement till kännedomen om det tidsavsnitt,
som samlingens kärna representerar.
Av skulptörer äro utom norrmannen
Vigeland endast Per Hasselberg och Carl Eldh
företrädda, den förre allenast genom sin
utomordentligt livfulla och kraftiga Ernst
Josephson-byst, som ju utom sina
konstnärliga kvalifikationer är av speciellt intresse i
denna samling. Eldh är i motsats till
Hasselberg mycket rikt representerad från flera
olika sidor av sitt konstnärskap. Det
romantiska kvinnohuvudet från omkring 1902 talar
sitt tydliga språk om släktskapen med den
diffusa, ofta suggererande, ändå oftare
uppstyltade själiskhet, som då var högt älskad.
Man vill dock icke annat än erkänna att
just detta huvud har en ganska stark uttrycks-
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
