Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
och verkligt inträngande människoskildring.
Nog är det synd att det förra övervägt i sådan
grad! Men mycket må vara förlåtet bara för
en enda strålande karikatyr: den av »Windsor»;
utrustad med den trumpnaste mun drar han
in sitt minimala ansikte i en väldig
huvudbonad, en igelkott som rullar ihop sig på en
bråkig vägbana. Denna bild var stor konst
med små medel.
Bakom den ärevördiga Konstakademien
finner man sedan någon tid uthängd rätt över
Jakobsgatan en löftesrik grön fana med
påskrift De ungas salong. En späd planta som
vill växa sig stark där bakom eken. Här ha
ett par goda utställningar redan visats, först
en gruppresentation, därefter en av
medlemmarna, Gösta Gustavson, i en intressant
debututställning, slutligen en ny
grupputställning i december med i huvudsak
samma utställare som vid starten.
Julmarknadens trängsel driver konstnärerna
samman i flock, i december tillhör var och en ett
kollektiv, som med samlad styrka möter
ljusbarbariets och den klatschiga färgglädjens
våldsamma anstorm. Även »Färg och Forms»
medlemmar bruka i december ställa sig skuldra
vid skuldra i en kompakt fylking. Deras
decemberutställning var lika litet som de
nyssnämnda ungas en medveten julskyltning
med publikfriande och insmickrande
konstverk. Båda gruppernas medlemmar sträva
vidare, var och en i sin personliga stil, de odla
sina färgklanger, sina kompositioner, sina
motiv efter det konstnärliga samvetets krav
och icke efter de köpstarkas direktiv.
I De ungas salong fängslade särskilt de
diskreta och dämpade naturerna, en Knut
Hanqvist, en Birger Ljungquist, vars
kräsna och försynta kolorit samspelar med en
viss lyrisk betagenhet i de nejder, där
Riddaren och Jungfrun lustvandra, en Olle Gill,
som drar fram vardagsskönhet i lugna, enkla
färgplan, en känslig, kanske ännu litet vek
landskapsmålare som Helge Frender, en
kunnig valörmålare som den nyssnämnde
Gösta Gustavson, vilken framför allt odlar de
ljusa tonerna, nu senast i finstämda
kustmotiv. En snabb statistisk undersökning på
dessa konstnärers väggar gav till resultat att
gråvädret syntes överväga inom ramarna.
Einar Lynge-Ahlberg hade målat ett
utsökt sådant i egenartat grönt och brunt,
Magnus Creutz hade också försjunkit i
detta fruktbara målarväder, Gill likaså
(hustak i regnväder) o. s. v. Bert Söderberg
slutligen hade klätt sig i en asketisk
färgdräkt av murbruksgrått och vit aska. Av det
ovan anförda skulle man kanske lätt få en
föreställning om en liten trupp av idel
stillsamma och försiktiga kolorister som gå fram
för halv maskin. Men så är det ej, de flesta
behärska också ett rikt och högt färgregister
och kunna visa prov på djärvhet och
temperament. Birger Erikson Birgers egenartade
fantasibegåvning förfelar ej sin verkan. Från
skämtpressens bagatellvärld söker sig denne
romantiker till djupare konstnärlig form, och
hans starka ambition har redan lett honom
långt på vägen. Pelle Åberg ligger på samma
linje, hans »Snöskottare» är frisk och äkta.
Man skulle vilja uppehålla sig länge vid
denna krets av framåtsträvande och verkligt
lovande unga konstnärer. Skola de om några
år räknas in i rutinartisternas brokiga skara
eller komma de att hålla kursen förbi Scylla
och Charybdis med blicken öppen för äkta
värden? Blindskär och sireners lockrop vänta
dem.
Bland unga konstnärer, som i höst
framträtt, må också nämnas Sven Olof Rosén,
som på Galerie Moderne visade upp vad en
längre studieresa till Italien och Frankrike
betytt för hans utveckling. Det pittoreska i
grönsaksstånd och torgmyller har lockat
honom att hämningslöst frossa i rätt heta
och saftigt flödande färger, en gammal
drastisk concierge har han målat med
hänsynslös skärpa, och en »Romersk balkong» har han
omsatt i en orgie av fräna men väl
sammanhållna klanger. — Jurgen von Konow var
en annan ung debutant. Han utställde en
serie dekorativa men vad färgen beträffar
något konsthantverksmässigt ytliga
målningar hos Gummesons.
Välgörande inslag i Stockholms
utställningsliv ha som vanligt de gästande
provinskonstnärerna utgjort. I oktober utställde
värmlänningen Ture Ander i Modern konst
i hemmiljö, i vars lokaler senare
smålänningen Carl Anderson ryckte in efter ett
mellanspel av Josef Öberg, den sistnämnde
visserligen stockholmare och
stockholmsskildrare men också en ömsint tolkare av
den svenska landsbygdens skönhetsvärden,
särskilt i de senare årens påfallande karga och
sträva motiv. »Stenig strand», »Blåsig dag»
ge i själva titlarna en antydan om hans
konstvilja. Han började som halvt naivistisk
skildrare av Stockholms stadsbild, särskilt i
periferien, för att senare draga sig allt längre bort
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
