- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioåttonde årgången. 1939 /
55

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Konstkrönika

inlevelse i landskapets karaktär. En dylik
förening av fantasi och realism har nästan
blivit en röd tråd i modern svensk grafik.
Den finns hos Emil Johanson-Thor, hos den
kristallklare och likväl omdiktande Stig
Borglind och alldeles särskilt hos den
fantastiske Bertil Bull Hedlund, som odlar
parafrasen med lidelsefull frenesi.

Den sist nämnde svenske grafikern har
bl. a. illustrerat böcker. Man vill hoppas att
han får tillfälle att än mer ställa sin
bildfantasi och sin grafiska förmåga i bokkonstens
tjänst. Man tänker onekligen just på en sådan
som Bull Hedlund, då man i Nationalmuseum
beskådar utställningen av den i Prag
verksamme bokkonstnären Hugo Steiner-Prags
utsökta alster. Denne mångsidige
föregångsman har nått märkliga resultat inom
bokhantverkets olika grenar, han har i egenskap
av teaterdekoratör skapat scenbilder för
mängder av pjäser, han är utövande grafiker
(främst inom litografien) och han är målare.
Hans utställning i Nationalmuseum gav en
rikt fasetterad bild av den intensivt
verksamme mannens åt alla håll utstrålande
kapacitet. Längst synes han nå som illustratör i
den mystiska ljusdunkelgenren. Hans
förmåga att leva sig in i i8oo-talsromantikernas
makabra tillhåll, en E. T. A. Hoffmanns, en
Edgar Allan Poes, en Nikolaus Lenaus verk
är särskilt stark. Skräckromantikern Gustav
Meyrincks »Golem» har han utstyrt med
litografier och omslag av sällsam
stämningsverkan. Innehållet i ett litterärt verk, dess
mentala karaktär, underordnar han sig helt.
Tryck, illustration, bokband formas därefter.
Såväl den förnäma traditionens bokvett
som den moderna typografien kan han
anpassa för skiftande behov. Klarhet och
förnäma proportioner prägla hans typografiska
arrangemang. En sådan förening av klarhet
och fantastik kan synas motsägelsefylld.
För en smidig bokkonstnär är i varje fall
kombinationen av största värde.

Till slut vilja vi rikta uppmärksamheten
på samma kombination hos en svensk
konstnär, medlemmen av Halmstadgruppen,
surrealisten Sven Jonson, oktoberutställare i
Färg och Form. Mitt i all vild fantastik
kunde den ovannämnde E. T. A. Hoffmann
vara realist, i »Den gyllene krukan» är han
bitvis en fascinerande skildrare av
vanvettighet och spökeri, bitvis en högst objektiv iakt-

tagare av de vardagligaste och minst
märkvärdiga ting. Samma pendling kan
iakttagas hos Edgar Allan Poe mellan skarp
logik och ohämmad inbillning. Verkan av det
fantastiska blev så mycket starkare i dess
sammankoppling med smärre fakta, som klart
observerats.

Man behöver inte bläddra länge i verk
av dessa författare för att finna anknytning
till surrealisternas arbetssätt och bildfantasi.
Även romantikens bildande konst vid
1800-talets ingång blandar overklighet med realism.
Engelsmannen William Blake gav sina
fantastiska teckningar en stundom kristallklar yttre
form, en fast kontur linje, som tycktes ofelbar
i sin rena, säkra sträckning. Den tyske
landskapsmålaren Caspar David Friedrich
stiliserade många motiv (solnedgångs- och
månskenseffekter, ruinlandskap, etc.) till en så
majestätiskt enkel verkan, att den faktiska
verklighetens detaljer tillätos försvinna bakom
kulisserna.

Ecce Homo var namnet på en av Sven
Jonsons dukar. På ett i hörnet vittrat (eller
snarare råttgnagt) postament står »människan»
i form av ett rikt draperat (och synnerligen
realistiskt tecknat och avskuggat) hölje
kring en kropp, som icke finns. Huvudlös mot
rymden reser sig — syrtuten, pantalongerna
och lindhalsduken kring ett tomrum. Mörka
skyar draga åt vänster, ett havslandskap av
ödslig skönhet, ingalunda olikt C. D.
Friedrichs utsikter, utbreder sig bakom
monumentet. Sådan är Sven Jonsons stil: sobert och
nyktert, i noga övertänkta attityder och i
en mycket klar och fast teckning presenterar
Jonson spöken, som dyka upp, gärna på
ljusa dagen och gärna utan huvud mot
en klar himmel. Morgonsol, Nattens
portaler heta dessa ovanliga konstverk, som
verkligen förmedla en egendomlig stämning
av kylig upphöjdhet över vardagens
trivialiteter, en viss andakt men också en
hisnande känsla av tomhet, en effekt som
emellertid är avsedd och följaktligen i detta
sammanhang bör räknas som förtjänst.
Kalla den för kosmiskt rum, planetarisk
stillhet eller vad som helst! Som bildande
konst är detta en ny form av romantik, ett
nytt sätt att smita undan verkligheten!
Och konsten mår i längden inte väl av en
sådan evighetsförkunnelse, som på kort tid
stelnar i några dekorativa formler.

55

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:07:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1939/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free