Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Almquist och hans öde. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Al mquist och hans öde
så fort det gäller ett betydande verk, ty »en
dröm är ej som fakta». Det första
vetenskapliga försöket till en : syntes och psykologiskt
hållbar definition gjordes av Lysander på
1870-talet: egendomligt nog blev det den
patriarkaliske herr Hugo Löwenstierna som
uppfattades som en av Almquists väsentligaste
jag-inkarnationer, och ur felaktiga premisser
skapades här en diktare, som var något av
en psykologisk absurditet: en innerst inne
fridsam och rätt obetydlig människa och dock
auktor till ett genialiskt, betydande verk.
Om samhället hade visat mer förståelse, blir
här slutsatsen, så hade Almquists bana
kanske gestaltat sig ganska gynnsam. Sådana
»om» eller »om icke» förefaller ju sällan särskilt
intelligenta eller tankeväckande. Men är
det inte djupt karakteristiskt att vi alltid
formulerar dem, så snart vi anar ett öde, i
pregnant mening ser ett öde i dess förlopp?
Och som öde — med allt vad det innebär av
faddergåvor och hårda förvärv, av lag, tvång
och frihet, av befordrande makter och onda
försåt, av vind och väderlek, av kollision
med andra planeter och verkan på dessa, av
kamp och uppgivelse, av mystisk enhetlighet
mitt i motsägelserna —• har Almquist inte
uppenbarat sig för oss, även om många av
hans läsare har känt den fladdrande elden
och de kyliga vinddragen.
Efter Henry Olssons stora
Almquist-monografi (»Carl Jonas Love Almquist till
1836») som kom ut hösten 1937, är situationen
inte längre densamma. Det är främst egna
djupgående forskningar, men givetvis även
tidigare författares resultat, som här har
samarbetats. Resultat: lika mycket en rolig,
lättläst bok som vetenskapligt specialverk. Trots
att framställningen inte direkt är vad man
kallar åskådlig eller konstnärligt pregnant
har man ändå efter slutad läsning ett intryck
av att ha kommit Almquist så nära som gärna
är möjligt. Det är något övertygande
definitivt över detta diktarporträtt, där människan,
individen, har kommit i blickpunkten och
för första gången fått proportioner som svarar
mot verkets. Författaren har trängt fram till
en helhetsuppfattning av diktarens splittrade
personlighet, som genomgående visar sig
mycket fruktbar. »Det brinner en eld, han
brinner så klar, han brinner i tusende
kransar», heter det i visan. Almquists verk är de
tusen oroliga eldslågorna. De olika verken
analyseras hos Henry Olsson som sig bör
som intrikata rapporter, djärva framåtspa-
ningar och gripande flyktförsök, men sedan
allt har ställts in i sitt sammanhang ser man
ändå den förunderliga väsensenheten på
djupet. Då och då i den skarpsinnigt utredande
skildringen glider Almquist fram ur skuggorna,
uppenbarar sig i en hjärtegripande bikt, ett
brev, en ögonblicksreaktion av en samtida —
det är inte en utan många brännpunkter.
Och i sin djupa söndrighet och
överkomplice-ring engagerar han trots allt vår medievande
sympati. — Saklidelse och fördjupning
präglar Henry Olssons arbete. Det är att anta,
att författarens Almquistuppfattning har
passerat genom stadier av kärlek och
avståndstagande, vilket väl är ofrånkomligt,
så snart det gäller ett intensivt inträngande i
en stor diktares individualitet, men just i
författarens redbart sakliga form avtecknar
sig Almquist äntligen som öde: kallt öde,
gripande öde, »vågor och lågor och stormars
kör».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
