Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Almquist och hans öde. Av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margit A b e n i u s
lande mångsidigheten i Almquists genialitet,
där romantik och realism, mystik och
rationalism, gamla upplysningsidéer och modern
liberalism förenas, får en del av sin förklaring
i den oerhört heterogena arvsmassan. Det
var ofantligt många anlag som skulle
förverkligas. I de våldsamma kriser och
peri-petier, som Almquists historia är så rik på,
bryts personlighetens alla motsättningar som
oförenliga stycken mot varandra — tendenser
till världsflykt mot tendenser till duglighet
och maktbegär. Som Henry Olsson träffande
framhåller är Almquist som sin moderna
själsfrände André Gide »un étre de dialogue», en
söndrig, som i dialektisk konst bäst realiserar
sitt väsens otaliga stämmor och stridiga röster.
I gestaltskapandets psykologi får man i detta
arbete fascinerande inblickar. Man får ett
begrepp om skapandets extas i ett brev till
Lindblad strax före utgivningen av
»Drottningens juvelsmycke»; det är på samma
gång ett kyligt varsel om undergång:
Jag eger ingen fridfull, eller ens i minsta grad
lycklig stund, annars än när jag får teckna, bilda,
compo-nera händelser, måla charakterer, hela nätter, då jag
ej sofver är min hjerna upptagen, liksom en theater,
af individuer, som hålla dialoger derinne; jag hör
hvart ord. Detta är väl icke nytt, efter det varit så
alltifrån barndomen, men det tar till årligen, och Gud
vet, hur länge jag lefver på det här sättet. Emellertid
är det min högsta lust att spinna upp mig eller söndra
mig på detta vis, till trådar, hvaraf tyger oupphörligt
sammanväfvas. —• Älskade broder, du skall förstå
mig och icke anse för en galenskap, hvad jag skrifvit.
Du vet livad det vill säga att förgås af en slags glädje!!!
Ack, visst är det glädje — men så visst är det också
att man småningom förgås.
Som det djupt konstanta i Almquists
själsliga konstitution anger Henry Olsson
överkänslighet och kyla. Nedstämmande
erfarenheter träffade honom i själva »hjärtblomstret».
Men lika konstitutiv var hos Almquist
känslokölden, som med sin gåtfullhet och sina
pinsamma verkningar isolerade honom från
människorna. Psykologiskt härleder
författaren Almquists oförmåga av spontana
känsloreaktioner ur hans bundenhet vid den tidigt
döda modern. Känslorna frigjordes aldrig
helt. Livet igenom var Almquist främmande
för primitivt färgstarka och deciderade
känslor som svartsjuka, vrede och hat. Många
samtida iakttagare har frapperats av det
vaga, glidande, kyligt indifferenta draget hos
Almquist, i den bild han visade utåt fanns
liksom hos Rickhard Furumo något stötande
och kallt. Samtidigt kunde Almquist själv
och hans omgivning konstatera, hur själarna
sattes i brand av hans personlighet, som då
hans discipel Gustaf Hazelius i en ganska
direkt anslutning till Almquists läror om
himmelsk belöning för de på jorden åtskilda
dränkte sig i Edsviken tillsammans med en
ung flicka. Men Almquist har också
extati-kerns visshet om enastående upplevelser
och den sublima insikt som ger maktkänsla.
Allt detta bildar förutsättningen för ett
främlingskap av djup egenart, som i liv och
dikt omväxlande tar sig uttryck i sårad
världsflykt och maktsträvan och ett sökande efter
»sällskap, frid och fyllnad». Av särskilt
intresse är författarens analys av
Almquists erotiska fabulering, som kulminerar
i den oförlikneligt sköna »Månsången» — en
sång där en diktare förvisso har nått fram
till sitt väsens svallande grundrytm.
Almquists viktigaste jag-inkarnationer är
allesammans milda, svala, skyggt oåtkomliga
varelser, värnlösa utåt, men suveräna i sin
egen värld. Liksom Almquist själv får
Amo-rina ta emot förebråelser för köld vid sin
moders död, Ariman reagerar inför lycka och
olycka bara med ett litet leende, »vilket flög
som en hastig skymning över hans ansikte»,
och Tintomara, som sprider passion och
förödelse omkring sig är själv oåtkomlig:
Mig finner ingen,
ingen jag finner.
Alm, hägg och hassel blomstra för vind —
Jag ler åt alla,
alla åt mig le.
Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind
blomstra för vind,
buga för vind —
Ett vet jag bättre än klänga och springa,
det är att sjunga här under lind.
Mest omedelbart gripande har kanske
Almquist uttryckt sin ensamhet, sitt lidande
och sin lycka som »målaren» utanför
människornas varma värld i den av mystisk
innerlighet glödande och glänsande »Skaldens
natt» med sin hjärtpunkt: »Gud — min Gud —
detta är min sista bön till dig: Låt också mig
få vissna och dö som andra.» Också
idédramat »Ferrando Bruno» är en dikt om
konstnärskapets otillräcklighet och diktens
gyckelbilder, »lösskummande från ytan utaf
tingen». Ferrando Bruno söker Satan:
Visst djärfve, starkt omgjordade och dunkla
jag träffat har — men aldrig nånsin, nånsin
en enda så i sig rätt säkert, verkligt,
fast, oföränderligt fullkomligt sluten,
att utom sig han ej af annat skakats —
en enda sjelfbeståndande jag såg ej,
ej någon Satan ack! jag träffat har.
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
