Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Linköpings domkyrka februari 1938. Av Karin Boye - Altartavlan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Så ensamt väsentlig
i skapelsens fantom
bär människan sin tunga själ
till sten i tidevarvens dom. —
Och deras blick är fjärran
hos det som ej förgås,
och deras drag är slutna skrin
med stelnad lidelse till lås.
III.
Så tungt slår ljuset
att inget stoft bär det.
Gå bort, ljus! Du krossar
det ler du tar till boning.
Hur många har du hemsökt
sen urtidens dagar —
och alla alla
bad samma bön: förskoning!
Hur många har du brottats med
och segrat över
och tröstat blott med synernas
förvirrande löften.
Hur många gick i gryningen
från Jabboksvadet
med summan av sitt liv
i den lamslagna höften.
Vi såg deras rörelser
av oskönt lyte
och tänkte: Är det redskap
för ljuset att bruka?
Se, hälsans solljus,
som milt läker världen,
är mäktigt i det friska,
men dessa är sjuka. —
Vi såg deras leende
och kunde inte tyda det,
vi såg deras spår,
som legenderna förtäljer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
