Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nils Ferlin. Av Helge Åkerhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge A k er hi el m
boende driften att forma sina upplevelser
och stämningar till konst. Så var det en
fullständigt färdig konstnär, som år 1930 vid 32
års ålder framträdde inför allmänheten med
En döddansares visor. Den följdes 1933 av
en ny samling, Barfotabarn, som ytterligare
befäste det intrycket att vår litteratur
blivit en ny och egenartad diktarbegåvning
rikare. Dessa två diktsamlingar är tillsvidare
Ferlins hela litterära bagage, men de räcker
som garanti, för att hans namn skall gå till
eftervärlden.
Det säger sig självt, att när det gäller en
så ovanligt originell och egenartad diktare
som Nils Fer lin, metoden att med ljus och
lykta söka efter litterära påverkningar måste
te sig mer än vanligt dubiös. Om man ändå
nämner några diktarnamn i grannskapet av
hans, så är det mera för att konstatera till
vilket släkte av poeter han hör. Därom kan
ingen tvekan råda. Det släktet fick med
Fran-£ois Villon för första gången säte och stämma
på Parnassen. Det är många poeter, vilkas
alstring genom tidernas lopp företer mer eller
mindre klara förbindelseleder tillbaka till
den parisiske magistern. Där är Baudelaire,
Verlaine och Rimbaud, där är Bert Brecht,
Tolvskillingsoperans och Mahagonnys skald,
där är Lucidor, Bellman, Fröding och Dan
Andersson. Vad de alla har gemensamt är i
främsta rummet upprorslusten,
vagabond-lynnet, föraktet för borgerliga konventioner
och samhälleliga band, det ingrodda hatet
mot den uppblåsta och egenrättfärdiga
kälk-borgerligheten. Man kan framhäva ännu en
sak: att i flertalet fall antingen vildmarken
eller storstaden varit deras poetiska domän.
När man nämnt titlarna på Ferlins bägge
diktsamlingar har man därmed angivit två
viktiga grundmotiv, som går igen i hela hans
lyrik. Där är det makabra och groteska, den
bittra upplevelsen av livets meningslösa och
obarmhärtiga grymhet, den skarpa och
genomträngande blicken, som aldrig låter sig
duperas av de illusioner, med vilka den
stackars mänskligheten söker skydda sig mot
tillvarons isande fasa. Där finns å andra sidan
det djupa medlidandet med denna tillvaros
styvbarn, dess skuldlösa offer, »dessa de
mycket fattiga», som aldrig får »ett bröd hos
Frälsningsarmén och aldrig en rad i Clarté».
Två dikter gestaltar med särskild tydlighet
dessa motiv. Karakteristiskt är att diktaren
i båda fallen infört sig själv som den
nöd-tvungne producenten av gottköpsoptimism,
av »dikter om kärlek och solsken och sång och
sådant som folk vill ha», men med en gränslös
bitterhet i hjärtat och ett hångrin på läpparna.
Den ena dikten är En valsmelodi:
Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor. —
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
— Och ensam i natten den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals. —
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Den andra dikten heter Vackra ord. Dess
yttre situation är i grunden identisk med det
förra poemets. Även här sitter skalden ensam
på sin kammare efter att till »Niirnbergs
stad» ha sänt »ett paket med vackra ord»,
som till jul eller påsk skall återfinnas i kiosker
och cigarraffärer, för att sedan göra sin
rundtur i de svenska hemmen. Även nu känner
han leda och förakt vid denna hantering, men:
Dessa dåliga ord! —- ihåliga ord! som jag bringar till
Niirnbergs stad:
kanske lättas min skuld om för blomma och guld en
sjuk liten flicka blir glad?
För en grå gammal gumma i Lobackaryd och en
hälsning fjärran från
drar jag gärna åt sidan min clownattityd och går hem
till mig själv med mitt hån.
Och så sitter jag där i min nobla misär och beser i mitt
tidningsblad
hur det ena är så och det andra är så och stor är
Niirnbergs stad.
Föraktet för det brutala, djuriska liv, som
går fram över människornas huvuden utan att
bekymra sig om deras väl eller ve å ena sidan,
medlidandet och ömheten för denna tillvaros
offer å den andra, och i båda situationerna
som skeptisk iakttagare och resonör den
bisarre och vilsekomne vagabonden och
poeten, »tillvarons utlänning», -—■ det skulle
kunna gälla som en schematisk grundritning
av Ferlins diktning.
Vinterhimlens isiga obarmhärtighet över
storstaden, där ynkliga och förkomna
stackars människor strider en hopplös kamp för
tillvaron, det är ett motiv som Ferlin gestaltar
med skakande kraft, utan varje spår av senti-
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
