Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Film. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
naive Kristus. Där är den gamle trotjänaren
i färgeriet som blir blind av ångorna och
drivs ut på gatan att tigga. Morfadern blir
efter arvskifte och olyckor själv en ynklig
tiggare; och Alexej får rota efter födan i
avskrädeshögarna, innan han slutligen ger
sig av, vandrande bort över stäppen. Då
äger han redan en medvetenhet, en
outplånlig livserfarenhet, som förebådar
egenskaper hos diktaren Gorki. En märklig konst
göms i filmens intensiva verklighetsnärhet, i
den osentimentala och känslostarka
uppenbarelsen av förtrampat, kravlande liv.
Försvunnen i storstaden är en besynnerlig
tysk film, av allt att döma ett omedvetet
uttryck för det allmänna tillståndet under
diktaturen. Den är alltigenom präglad av
häftigt hysteri, i personskildringen, i
förloppet, i själva utförandet. Alla är som
besatta av en latent skräckpsykos, ett febrigt
uppjagat tillstånd, som utplånar alla
proportioner och upplöser verkligheten i en
mardröm. Fabeln rör sig om en ung engelskas
upplevelser under världsutställningen i Paris
1867. Hennes mor försvinner spårlöst och
vid alla efterforskningar stöter dottern bara
på ett blankt förnekande av fakta, tills hon
börjar tvivla på sitt eget förstånd. Modern
har dött i pest och staten hemlighåller saken
med alla medel för att undvika panik.
Motivet med den ensamma människan som står
hjälplös inför det allmänna förnekandet av
sanningen, av själva verkligheten, är utfört
med rent nevrotisk intensitet. Genom sin
förklädnad har detta vittnesbörd om den
psykiska inflammationen i dagens Tyskland
tydligen kunnat passera de olika censurerna,
medvetandets censur hos producenter och
publik likaväl som diktaturens statliga
censur.
I den tjeckiska filmen Ett syndigt gästabud
ingår en viss opposition mot utländska
förtryckare, nedlagd i en drastisk
skälmhistoria från äldre tider. Framställningens
oklarhet kan vara avsiktlig eller nödtvungen.
Man vet inte rätt vem som är vem i denna
stad och man får inget riktigt grepp om
hjälten, som på ett legendariskt obestämt sätt
uppträder som herreman och skald,
upprors-makare och amorös äventyrare. Trots att han
är ganska fet och verkar betydligt försupen
finner stadens kvinnor honom oemotståndlig
och överhopar honom med sina massiva
sovkammarnycklar. Skämtet är teatraliskt,
förvecklingarna overkliga. Till slut blir en
svindlare avslöjad och silvergruvornas
arbetare får bättre betalt.
Av de senaste amerikanska filmerna är
bara en av egentligt intresse: Frank Capras
Komedien om oss människor. Denna
filmatisering av ett populärt skådespel är
visserligen en ganska ofullgången skapelse, men
Capra visar alltjämt en levande ambition
som ställvis får konstnärliga uttryck. Med
allt sitt famlande syftar ban dock till
någonting väsentligt, en kritik av den
materiella och mentala standardiseringen, jämte
en poetisk framställning av det enkla,
behovs-lösa livet. Det viktiga, förkunnar han, är
inte att tjäna pengar och komma upp sig
socialt, utan att bli en fullgången människa.
Han vill en ny inställning som yttrar sig i
socialt desintresse, ett tryggt fasthållande
vid den egna omekaniserade, mänskliga
individualiteten.
Den sorglösa familj Capra skildrar är likväl
ytterst amerikansk, barnsligt upptagen av
munspelsmusik, tåspetsdans,
fyrverkeritillverkning och olika slags amatörmässigt
artisteri. Äktenskapen och kärlekshistorierna
mellan de olika personerna förefaller ha
tillkommit på en höft. Vad man mest tvivlar på
är dock att all denna excentricitet verkligen
kan vinna sympatier hos folket; därtill torde
alla folklager vara alltför inympade med
social mytbildning. Lustigheterna i filmen
uppstår genom samma familjs konfrontation
med en miljonärsfamilj, där mannen är en
hänsynslös, jäktad och magsur vapengrossist,
hustrun en i social högfärd förstelnad
puritanska och sonen en besvärlig, osolidarisk,
halvt surrealistisk romantiker, som vill leva
på kärlek och drömmer om att upptäcka
det växande gräsets energihemlighet. Ensam
och utan vänner, avskild från
folkgemenskapen, finner fadern sina finansiella segrar
bittra, kliver så småningom ut ur sin egen
högtidliga storhet och faller in i en
demokratisk munspelsduett. Människovärde mot
penningvärde, personliga realiteter i stället
för allmänna fiktioner! Det är i och för sig
en mycket sympatisk tendens. Men lämnar
det inte samtidigt storkapitalister och
äventyrspolitiker alltför fria händer?
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
