Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ur i n
Mayerlingdramat. Lars Hanson
som kejsar Frans Josef.
Nå, hur är det med överklasskvinnorna i
Sverige ? Förefalla de icke vara livsdugliga
och friska, försedda med stor arbetslust samt
— och det är det viktigaste av allt — fulla av
moderlighet.
Det finns naturligtvis bland de fyrtio
kvinnotyper, som förekomma i stycket
Kvinnorna, några som ha sin motsvarighet här,
guldfasaner och papegojor, som ge ett
färgrikt inslag i livsbilden och som både
sömmerskor och herrar icke skulle vilja vara
alldeles av med. Men det viktigaste är att ha
riktiga kvinnor, och det ha vi från de allra
högsta och ned genom samhällets alla skikt.
Även slampor med och utan silverrävar om
halsen finnas. Proportionen på slampor är
ovanligt väl fördelad bland alla
samhällsklasser. Med skäl har framhållits, att allt detta
pladdrande och snattrande är med verklig
översättningskonst överflyttad till svenskan
genom den ej minst i olika damj argonger
underkunniga, begåvade Gunilla Wettergren.
Det är väl snarare adoration än
indignation, som varit drivkraften för Clare Boothe.
Liksom så många gisslare av den pittoreska
synden skulle hon bli både flat och nedslagen,
om den bums försvunne, och det kan hon
knappast klandras för. Själva Dante skulle
ha känt sig litet tomhänt om han ej haft
några syndare att behandla i sitt Inferno.
Och behövs det verkligen ett glödhett
helvete för dessa söta kattor? Böra de ej
snarare agas med skrattet, åtminstone av
oss manfolk, som också så otroligt det låter
ha våra fel. Men framställningen av
skådespelet, där fyrtio damer visade sina svaga
sidor, roade under tre timmar.
Vi få se damerna i deras sovrum och
badrum, vara med då de dricka cocktail och i
gymnastiksalen göra »ben uppåt sträck».
Deras andliga behov äro små, men de ha
säkert en dragning åt den teosofdam, som
ansågs ha en metod av psykisk träning,
varigenom man kunde äta bakelser utan att bli fet.
Gudarna hade emellertid ordnat så vist, att
den som var andligt värdefullast av damerna
Mary Haines—Märta Ekström också var
vackrast, och dessutom hade Thalia gjort, att
samma person spelade bäst. Där fanns något
av det riktiga kvinnliga, som — och häri få
vi väl instämma med Goethe —• är det allra
dyrbaraste, åtminstone för män. Sedan blev
det litet trassel för Mary också, ty dåligt
sällskap fördärvar goda seder. Med
tillfredsställelse såg man, att fru Bosse spelade Mrs.
Moreheads roll med säkerhet och pregnans.
Man får se henne alltför sällan. Det onda,
och det är ju ofta pittoreskt, hade sin
representant i Sylvia Fowler, av vilken Karin
Carl-son-Kavli gjorde en katta, som kunde klösas.
Man hoppas också, att Sylvia kunde ha det
temperamentsfulla, på vilket herrar sätta så
högt värde. Edith Potter—Margit Manstad
fick man råka på barnbördskliniken, ty hon
hade tagit fasta på Första Moseboks ord:
föröken eder. Men hon hade trots denna ur statslig
synpunkt värderade läggning icke det rätta
allvaret i sin rika produktion av nya små
sil-keskaniner.
Den 30 januari 1889 hittades liken av den
trettioårige kronprins Rudolf av Österrike
och baronessan Mary Vetsera på jaktslottet
Mayerling nära Wien. Var det genom mord
eller genom självmord de avlidit? Det blev
ej utrett hur det därmed förhöll sig. Nu har
den amerikanske författaren Maxwell
Anderson, känd förut i Stockholm genom sin
på Dramaten uppförda, rätt underhaltiga
krigspjäs »What Price Glory», Ärans fält,
fått sitt stora, omtalade versdrama »The
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
